Sömnen

Som ni märker så kör jag Blogg 100 i min egen takt. I går uteblev inlägget då jag tillbringade kvällen med att försöka få vårt barn att sova. En kväll som lades till en lång rad kvällar och nätter av sömnlöshet.

I går slutade kvällen med att jag inte kom ur hennes rum, utan gick och la mig med kläder och smink jämte henne i extrasängen.

19 månaders sömnbrist är inte att leka med. Särskilt när man som jag är kvällsmänniska och dessutom jobbar mot Sverige, vilket gör att jag vill vara uppe efter midnatt för att ”hänga” med kollegorna och läsarna där hemma. Det är inte hållbart.

Jag ser dock en ljusning, för Miranda har sovit bättre det senaste (i alla fall några nätter). Det fick till slut vara nog och vi anlitade en sömncoach. Jag tycker att sömnträning är något vi i västvärlden har kommit på och att det inte är naturligt, men det var dags för några goda råd på vägen i alla fall.

När jag känner mig som mest inne i sömndimman, så tänker jag på hur bra vi ändå har det. Vad är lite sömnbrist jämfört med hur många barn som far illa? Jag tänker väldigt mycket på barnen. De i gummibåtarna och flyktinglägren, de som föds med missbruk och de som blir misshandlade på olika sätt. Det gör ont i hela kroppen att tänka på det. Och då känns sömnbrist som en fjärt i rymden.

– Det här är inlägg tio av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Kents sista

Är det alltså så att Kent ska göra sitt sista album och turné? Det verkar inte bättre när man tittar på videoklippet som bandet lade ut i dag.

Jag har sett Kent live många gånger, i många olika städer. När de spelade den vita konserten på på Stadion, på otaliga festivaler, i Globen Annexet och så vidare. Vissa låtar har gått på repeat under åren. Särskilt Mannen i den vita hatten (16 år senare), som jag alltid återkommer till. Den bär med sig så många minnen för mig och väldigt många andra.

Men ”vi ska alla en gång dö” och nu verkar det vara dags för Kent att göra det som band. Låtarna kommer att leva kvar länge till.

– Det här är inlägg nio av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Det efterlängtade regnet

Det regnar och har gjort så i många dagar i sträck. Kalifornien jublar. Torkan har länge varit ett stort problem, men nu har vattenreserverna börjat fyllas på igen. Gräsmattorna och träden är återigen gröna och luften känns renare när det väl är uppehåll.

Jag äger knappt en regnjacka, än mindre har jag några stövlar här. För det har i princip inte regnat sedan vi flyttade hit för fyra år sedan. Jag har knappt upplevt regn här sedan jag började åka hit 2007, förrän nu i vinter. El Niño är här.

I går drog jag och Miranda runt i regnet hela dagen. Hon gillar inte särskilt att sitta i vagnen bakom regnskyddet, men jag får använda mig av olika tricks för att ändå få in promenader. När vi kom hem slocknade jag nästan samma tid som Miranda, vilket ledde till att det inte blev något inlägg här. Det blev inget alls av kvällen.

I dag regnade det igen och så mycket att det slutade med att vi tog bussen hem.

I morgon ska det regna igen.

– Det här är inlägg åtta av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Barn och begravningar

CNV00012Mormor och jag ❤

Jag var bara tio år när min mormor dog. Margaret hette hon, och Elisabeth i andranamn som både jag och Miranda. Hon låg på sjukhus i ett halvår innan hon gick bort och jag fick bara hälsa på en gång. Jag har en svag bild av det i minnet, hur mormor låg där tunn men med ett leende på läpparna när jag kom.

Vi lekte mycket när jag var liten, jag och mormor. Hon gjorde små smörgåsar till mig med hönökaka och kalvkorv på, vilket var Göteborgs-delikatesser när jag var barn. Fram till jag var sju år växte jag upp i Stockholm och varje gång vi besökte mormor och morfar eller de kom till oss var det fest.

Jag kommer ihåg den dagen då mormor dog. Visst var det väntat, men ingen kan väl förbereda sig på döden. Alla vuxna gick som osaliga andar i mormors och morfars hus. När det var dags för begravning fick inte jag och mina bröder vara med. Så var det nog ofta på den tiden, att barn inte var med. Men jag har tänkt på det ofta att jag hade velat det, och jag tycker att barn ska få vara med att uppleva döden. Det hjälper nog också vuxna att sörja om barnen får vara delaktiga.

I dag var det dags för min farmors begravning. Hon blev 89 år och sa till min kusin ett par veckor innan hon dog att hon var nöjd med sitt liv. Det var skönt att höra, även om jag hade velat träffa henne igen. Som jag skrev när hon gick bort, är jag inte klar med vår relation. Men man blir väl aldrig det.

Tyvärr ska jag inte vara med på begravningen den här gången heller. Det skär lite i hjärtat när jag tänker på det och på farmor som nog gärna hade velat att jag skulle vara där. Men eftersom jag bor i San Francisco och har ett litet barn så kändes det inte vettigt att åka så långt. Fast jag är där i tanken och hjärtat.

2015-04-28 18.34.20-2Farmor med Miranda den 28 april förra året ❤

– Det här är inlägg sju av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Skatt – igen

Samma sak varje år. De första månaderna under året bokför jag duktigt, men sedan går det utför. Så sitter jag där, fem i tolv typ, och måste göra allt på en gång när deklarationen ska lämnas in. Lite kul är det ju ändå att sammanfatta året med hjälp av kostnadsposter. Och räkna ihop intäkterna för att se om jag slog mig själv jämfört med året innan. Nu är i alla fall bokföringen klar för i år. Puh!

– Det här är inlägg sex av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Blogg100 – tredje gången gillt

Hej,

Det är jag igen som ska försöka mig på att blogga i 100 dagar. Just nu ser inte molsson.com mycket ut för världen. Jag var tvungen att flytta bloggen och passade på att inte frifräsa när det gäller temat (då det medförde en massa spam och skit som gjorde att bloggen låg nere hela tiden), utan köra ett WordPress-tema som går att uppdatera ordentligt.

Så, vad ska jag skriva om? Jag tänker att det finns en del att säga om jobbet som korrespondent här borta i Silicon Valley. Och om livet i Kalifornien i allmänhet, och i San Francisco i synnerhet.

En påtaglig grej med att bo här och jobba mot Sverige är tidsskillnaden. I kväll vid midnatt spelar jag och kollegan på redaktionen i Stockholm in Digitalpodden Silicon Valley, en tid som är en direkt konsekvens av 9 timmar i mellan oss. Jag får säkert anledning att återkomma till tidsskillnaden i ett annat inlägg.

– Det här är inlägg ett av 100 i bloggumaningen Blogg100 (Och en utmaning lär det bli med tanke på att jag har misslyckats de andra två gångerna, vilket är konstigt med tanke på att skriva är mitt yrke. Men det kanske är just därför.)

 

Dagen när farmor dog

Tårarna rinner. Det är så mycket jag vill säga och tänka. Tankarna snurrar runt. Det känns som att jag hade fler saker att säga till farmor, men jag kan inte säga exakt vad. Bara att det fanns fler samtal. Saker jag ville skriva ned.

Den sista tiden var hon inte kontaktbar. Jag försökte ringa till hemmet flera gånger, men fick inget svar. Skulle ha skickat ett kort vid jul. Varför gjorde jag inte det? Nu ångrar jag det. Varje år har jag skickat julkort, men inte i år. Lilla farmor.

Den näst sista gången vi pratade var hon förvirrad. Jag kunde se henne framför mig i morgonrock irrandes runt i huset. Hon hade kommit hem från sjukhuset, men mådde inte bra alls. Det märktes. Lilla farmor.

Sista gången vi pratade i telefon var hon piggare. Hon kom ihåg mig, Miranda och Björn. Hon pratade om familjen. Men Janne och Birgitta kom hon inte ihåg, de som bodde granne med henne i 20 år. Hon pratade om att hon ville ha plats på ett ålderdomshem, att hon hade bestämt det.

Sista gången vi sågs var i somras i Kullavik. Då var hon med, men ändå lite förvirrad. Hon hade tappat några kilo på kort tid.

I juli när pappa och jag var där så pratade hon mycket att hon vill in på ett hem. Att hon inte kunde ta hand om huset mer. Vi fikade ute och farmor hade bakat bullar. De blev inte som hon ville, sa hon. Hon hade gjort fel. Men de var väldigt goda.

I slutet av april var jag, Jesper och Miranda hos farmor. Då var hon pigg och bjöd på fika. Vi promenerade och farmor lekte med Miranda. Hon tyckte att hon var så glad, det sa hon flera gånger. Då pratade hon inte om hemmet ännu, men hon var kanske inte riktigt sig själv. Älskade lilla farmor.

2015-04-28 17.31.38