Barn och begravningar

CNV00012Mormor och jag ❤

Jag var bara tio år när min mormor dog. Margaret hette hon, och Elisabeth i andranamn som både jag och Miranda. Hon låg på sjukhus i ett halvår innan hon gick bort och jag fick bara hälsa på en gång. Jag har en svag bild av det i minnet, hur mormor låg där tunn men med ett leende på läpparna när jag kom.

Vi lekte mycket när jag var liten, jag och mormor. Hon gjorde små smörgåsar till mig med hönökaka och kalvkorv på, vilket var Göteborgs-delikatesser när jag var barn. Fram till jag var sju år växte jag upp i Stockholm och varje gång vi besökte mormor och morfar eller de kom till oss var det fest.

Jag kommer ihåg den dagen då mormor dog. Visst var det väntat, men ingen kan väl förbereda sig på döden. Alla vuxna gick som osaliga andar i mormors och morfars hus. När det var dags för begravning fick inte jag och mina bröder vara med. Så var det nog ofta på den tiden, att barn inte var med. Men jag har tänkt på det ofta att jag hade velat det, och jag tycker att barn ska få vara med att uppleva döden. Det hjälper nog också vuxna att sörja om barnen får vara delaktiga.

I dag var det dags för min farmors begravning. Hon blev 89 år och sa till min kusin ett par veckor innan hon dog att hon var nöjd med sitt liv. Det var skönt att höra, även om jag hade velat träffa henne igen. Som jag skrev när hon gick bort, är jag inte klar med vår relation. Men man blir väl aldrig det.

Tyvärr ska jag inte vara med på begravningen den här gången heller. Det skär lite i hjärtat när jag tänker på det och på farmor som nog gärna hade velat att jag skulle vara där. Men eftersom jag bor i San Francisco och har ett litet barn så kändes det inte vettigt att åka så långt. Fast jag är där i tanken och hjärtat.

2015-04-28 18.34.20-2Farmor med Miranda den 28 april förra året ❤

– Det här är inlägg sju av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Skatt – igen

Samma sak varje år. De första månaderna under året bokför jag duktigt, men sedan går det utför. Så sitter jag där, fem i tolv typ, och måste göra allt på en gång när deklarationen ska lämnas in. Lite kul är det ju ändå att sammanfatta året med hjälp av kostnadsposter. Och räkna ihop intäkterna för att se om jag slog mig själv jämfört med året innan. Nu är i alla fall bokföringen klar för i år. Puh!

– Det här är inlägg sex av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Blogg100 – tredje gången gillt

Hej,

Det är jag igen som ska försöka mig på att blogga i 100 dagar. Just nu ser inte molsson.com mycket ut för världen. Jag var tvungen att flytta bloggen och passade på att inte frifräsa när det gäller temat (då det medförde en massa spam och skit som gjorde att bloggen låg nere hela tiden), utan köra ett WordPress-tema som går att uppdatera ordentligt.

Så, vad ska jag skriva om? Jag tänker att det finns en del att säga om jobbet som korrespondent här borta i Silicon Valley. Och om livet i Kalifornien i allmänhet, och i San Francisco i synnerhet.

En påtaglig grej med att bo här och jobba mot Sverige är tidsskillnaden. I kväll vid midnatt spelar jag och kollegan på redaktionen i Stockholm in Digitalpodden Silicon Valley, en tid som är en direkt konsekvens av 9 timmar i mellan oss. Jag får säkert anledning att återkomma till tidsskillnaden i ett annat inlägg.

– Det här är inlägg ett av 100 i bloggumaningen Blogg100 (Och en utmaning lär det bli med tanke på att jag har misslyckats de andra två gångerna, vilket är konstigt med tanke på att skriva är mitt yrke. Men det kanske är just därför.)

 

Dagen när farmor dog

Tårarna rinner. Det är så mycket jag vill säga och tänka. Tankarna snurrar runt. Det känns som att jag hade fler saker att säga till farmor, men jag kan inte säga exakt vad. Bara att det fanns fler samtal. Saker jag ville skriva ned.

Den sista tiden var hon inte kontaktbar. Jag försökte ringa till hemmet flera gånger, men fick inget svar. Skulle ha skickat ett kort vid jul. Varför gjorde jag inte det? Nu ångrar jag det. Varje år har jag skickat julkort, men inte i år. Lilla farmor.

Den näst sista gången vi pratade var hon förvirrad. Jag kunde se henne framför mig i morgonrock irrandes runt i huset. Hon hade kommit hem från sjukhuset, men mådde inte bra alls. Det märktes. Lilla farmor.

Sista gången vi pratade i telefon var hon piggare. Hon kom ihåg mig, Miranda och Björn. Hon pratade om familjen. Men Janne och Birgitta kom hon inte ihåg, de som bodde granne med henne i 20 år. Hon pratade om att hon ville ha plats på ett ålderdomshem, att hon hade bestämt det.

Sista gången vi sågs var i somras i Kullavik. Då var hon med, men ändå lite förvirrad. Hon hade tappat några kilo på kort tid.

I juli när pappa och jag var där så pratade hon mycket att hon vill in på ett hem. Att hon inte kunde ta hand om huset mer. Vi fikade ute och farmor hade bakat bullar. De blev inte som hon ville, sa hon. Hon hade gjort fel. Men de var väldigt goda.

I slutet av april var jag, Jesper och Miranda hos farmor. Då var hon pigg och bjöd på fika. Vi promenerade och farmor lekte med Miranda. Hon tyckte att hon var så glad, det sa hon flera gånger. Då pratade hon inte om hemmet ännu, men hon var kanske inte riktigt sig själv. Älskade lilla farmor.

2015-04-28 17.31.38

Föräldraledigheten

Tiden går både snabbt och sakta som föräldraledig, för jag kan inte förstå att Miranda redan är nio månader. Samtidigt har jag fått chansen att följa med i alla henne utvecklingsstadier, vilket är också är det som just nu driver fram tiden. Först räknade vi hur många veckor hon var och sedan månader. Den här lilla vackra människan som jag får umgås med på dagarna och nätterna.

När man jobbar är det ju annat som driver fram tiden, som möten, deadlines, resor och projekt. Jag kommer säkert snabbt att gå tillbaka till det sättet att tänka på tid, men nu kommer Miranda också alltid att ge mig det andra tidsperspektivet.

Jag har haft några möten, men knappt skrivit något på nio månader. I april blev det en krönika för Market.se och ett jobb för SvD Näringsliv när jag följde närings- och innovationsminister Mikael Dambergs besök i Silicon Valley. Annars har jag ägnat mig helhjärtat åt vår bebis som är väldigt glad, envis och igång (och mammig!), vilket inte ger så många stunder över. Sedan några månader sover hon hyfsat på kvällarna, vilket betyder att jag kan äta middag och få någon tid framför datorn, men min prioritet är och har varit henne. Jag känner mig dock precis som samma person, men allt är ändå väldigt annorlunda. Mina behov har knappt existerat under den här tiden, men det är egentligen inte något jag har tänkt på så mycket förutom att det var tufft när Miranda vaknade varje timme ett tag.

Vi var nyss i Sverige i två veckor och Miranda sov mycket bättre där. Märkligt, men säkert för att hon fick så mycket uppmärksamhet från familj och vänner. Två veckor är dock inte tillräckligt för att träffa alla jag vill. Tur är att vi också kommer tillbringa sommaren i Sverige och sedan börjar jag jobba igen i september. Det är svårt att tänka sig nu, även om det på samma gång känns helt naturligt. Det finns många motstridiga känslor när det gäller det här med barn. Varför ska man ha dem om man ska lämna bort dem, samtidigt som de måste få stimulans och vi föräldrar måste jobba. Eller måste, men ja ni förstår säkert resonemanget. Måste har ju flera dimensioner och betyder olika saker för olika människor.

Vi har haft väldigt mycket besök under Mirandas första höst och vår. Så blir det när man har valt att bo på andra sidan jordklotet och jag har sett fram emot besöken. Det är fint att få chansen att dela sitt barn med familj och vänner och se hur hon är med andra. Hon börjar bli en helt egen liten person nu och jag är så nyfiken på vem hon är.

När jag säger till amerikanska vänner och bekanta eller folk som bor och jobbar här att jag har tagit ett års föräldraledighet så blir det direkt en diskussion om det amerikanska systemet. Det skiljer sig från stat till stat och Kalifornien har ändå något bättre villkor, vilket i princip innebär några veckors ledighet när barnet kommer. De flesta företag låter mamman vara ledig i tre månader och det går att förlänga någon månad eller två med obetald ledighet. Men många mammor väljer att säga upp sig. Jag har träffat ett antal i den situationen, som inte är beredda att gå tillbaka när bebisen är fyra månader. Under den här tiden har jag träffat en enda pappa som är hemma mer än de första två veckorna, men vissa säger att de ska ta ut fler veckor. Det går att skriva spaltmeter om föräldraledighetsfrågan och kvinnornas situation här.

Oslo calling

Det gick visst inte så bra med Blogg100 och jag har kommit fram till att min utmaning får bli 100 inlägg (i varierande längd som ni hittills har sett), istället för att ett inlägg varje dag i 100 dagar i följd.

Det var en flygning över datumgränsen som ställde till det, då jag flög från San Francisco till Sverige torsdag-fredag. Tidigt lördag morgon tog jag bussen till Oslo för att hälsa på min bästis Anna som bor här med Hans och två barn. Nu sitter jag i deras soffa och väntar på att familjen ska bli klar. Just nu sker det en förhandling med fyraåringen om att ta på sig kläder. Jag inser hur långt jag är från en vardag med barn.

//instagram.com/p/lRfVmjsIvD/embed/

– Det här är inlägg sex av 100 i bloggutmaningen Blogg100

”Sover för lite, kämpar mot tiden, håller huvudet högt”

Rubriken på inlägget kommer från en låt som en IDG-vän till mig, Henrik Almén, har skrivit och sjunger. Resten av texten är också vacker, men den kan jag inte riktigt relatera till. Det är de där orden som har fastnat och som jag plockade fram nu för illustrera läget.

På torsdag åker jag hem till Sverige i några veckor. Det var ett tag sedan jag var där nu och det blir fint att träffa för mig viktiga personer, jobba på Webbdagarna och hälsa på redaktionerna på SvD och IDG. Innan dess är det mycket som ska göras och allt kommer inte att hinnas med, utan det får så klart bli jobb i Sverige också. Jag ser fram emot att samla på mig en massa energi till resten av våren, för även om jag har ett väldigt roligt jobb här så saknar jag kollegor. Det har jag skrivit om tidigare på bloggen.

Jag har lagt ner mycket tid och kraft på att skapa en fungerande jobbmiljö här. För en person som jag, som älskar att jobba tillsammans med andra och verkligen gillar att jobba på en redaktion, har det varit en viktig prioritet. Under ett år satt jag på två olika coworking-ställen, där jag träffade en massa intressanta människor och flera som i dag är mina vänner. Men där är det svårt att hitta någon att jobba tillsammans med. Sedan i mitten av september förra året har jag och några andra journalister och formgivare delat ett kontor, men vid jul flyttade flera av dem och jag satt i princip ensam på kontoret fram tills i förra veckan. Nu har två nya kontorskompisar flyttat in, varav en också är techjournalist som jag, och det känns som en bra sak att komma tillbaka till efter veckorna i Sverige.

– Det här är inlägg fyra av 100 i bloggutmaningen Blogg100

Skattefest

SkattSöndag och dags för årets skattefest. När vi skattar här i USA fyller vi en lång rad uppgifter i ett megastort dokument som rymmer allt från hur mycket det var på våra konton i Sverige och USA in till sista öret per den 2013-12-31, hur många dagar vi var i Sverige förra året, hur många resor vi har gjort i hur många dagar, hur många dagar vi var i USA under 2011 (då bodde vi inte ens här!) och så vidare.

Min bokföring för 2013 är inte klar och det är precis vad jag vill ägna mig åt inför att jag ska åka hem till Sverige på torsdag och har hur mycket jobb som helst att göra innan dess. Bitter, nej inte då 🙂 Men jag måste säga att det finns roligare saker än bokföring och skatt.

– Det här är inlägg två av 100 i bloggutmaningen Blogg100

Blogg 100 – andra försöket

I dag fyller min vän Malin Trotzig år. Jag tillägnar det här inlägget till henne eftersom det är hon som har gjort den nya toppdesignen på min blogg.

Den har funnits där i ett antal månader, men jag har inte bloggat. Eller inte bloggat här ska jag säga, för jag skriver artiklar och perspektiv på Silicon Valley-bloggen varje vecka. Där fungerar bloggen som en bra plattform för att rama in att det jag skriver om kommer från Silicon Valley. Men jag har även annat att säga som passar bra för molsson.om.

När Malin, som jobbar som grafisk designer, gjorde om bloggdesignen här någon gång innan jul var jag sugen på att komma igång med bloggandet igen, men behövde något nytt att vila ögonen på för att få inspiration.

Malin och jag delar kontor i San Francisco och hon föreslog att vi skulle illustrera ett foto. Jag ville ha strecket med de olika färgerna. Det landade i en helt vit blogg med rödrosa länkar och en topp med lite färg och en bättre version av mig själv.

Så hade det inte kunnat bli utan Malin och det passar bra att ge en eloge till henne i dag på hennes födelsedag.

Stort grattis på födelsedagen Malin!

Med en ny fräsch design är jag redo att försöka få fart på bloggandet igen och tänkte återigen försöka utmana mig själv i min vän Fredrik Wass bloggutmaning Blogg100. Förra gången kom jag ”bara” till inlägg 39, den här gången planerar jag att komma längre.

Det kommer återigen att bli en blandning av jobb, personligt, San Francisco, Silicon Valley, journalistik och entreprenörskap med mera – i form av reflektioner, lästips, citat, tankar kring jobb och annat. Häng med!

– Det här är inlägg ett av 100 i bloggutmaningen Blogg100

PS. I och med att jag ligger nio timmar efter Sverige här tidsmässigt så kommer mina inlägg ibland att gå ut på ”fel” dag i Sverige. DS.

Foton ovan: Malin på kontoret och en kopp med mig själv som jag fick av Malin i julklapp.

#Blogg100-tankar

Jag kom till #39 av 100 i Fredriks bloggutmaning #Blogg100, sedan blev det tyst här. Sverigebesöket med Webbdagarna och Internetworld, jobb på SvD Näringslivs redaktion, vänner och familj kom i mellan. Det är ok känner jag.

Jag har fortfarande inte kommit dit jag vill med Blogg100, men det har ändå blivit som jag skrev från början – en blandning av jobb, personligt och meta. Jag trivs med att ha bloggen med mig och kommer att fortsätta blogga här. Jag kanske inte riktigt har hittat min ton, men tills dess får det blir blandat.

Den här söndagen går i prestationsångestens tecken. Jag är ju bara människa, och även om att skriva är mitt jobb och jag gör det varje dag så fastnar jag ibland. Det vet jag att jag inte är ensam om, men jag är inte snäll mot mig själv när det händer.

Knäcket som måste bli klart i dag är stort för mig, och viktigt. Det river lite i kroppen när det inte riktigt blir som jag vill. Och jetlagen gör väl inte saken bättre. Men det är bara att göra klart det. Nu.