Rubriken på inlägget kommer från en låt som en IDG-vän till mig, Henrik Almén, har skrivit och sjunger. Resten av texten är också vacker, men den kan jag inte riktigt relatera till. Det är de där orden som har fastnat och som jag plockade fram nu för illustrera läget.
På torsdag åker jag hem till Sverige i några veckor. Det var ett tag sedan jag var där nu och det blir fint att träffa för mig viktiga personer, jobba på Webbdagarna och hälsa på redaktionerna på SvD och IDG. Innan dess är det mycket som ska göras och allt kommer inte att hinnas med, utan det får så klart bli jobb i Sverige också. Jag ser fram emot att samla på mig en massa energi till resten av våren, för även om jag har ett väldigt roligt jobb här så saknar jag kollegor. Det har jag skrivit om tidigare på bloggen.
Jag har lagt ner mycket tid och kraft på att skapa en fungerande jobbmiljö här. För en person som jag, som älskar att jobba tillsammans med andra och verkligen gillar att jobba på en redaktion, har det varit en viktig prioritet. Under ett år satt jag på två olika coworking-ställen, där jag träffade en massa intressanta människor och flera som i dag är mina vänner. Men där är det svårt att hitta någon att jobba tillsammans med. Sedan i mitten av september förra året har jag och några andra journalister och formgivare delat ett kontor, men vid jul flyttade flera av dem och jag satt i princip ensam på kontoret fram tills i förra veckan. Nu har två nya kontorskompisar flyttat in, varav en också är techjournalist som jag, och det känns som en bra sak att komma tillbaka till efter veckorna i Sverige.
– Det här är inlägg fyra av 100 i bloggutmaningen Blogg100
molsson.com 