Det nya jobbet

Välkomstblommorna och mitt nya skrivbord på Sydsvenskan.

Det har gått två veckor sedan jag började mitt nya jobb som anställd näringslivsreporter på HD–Sydsvenskan. Är så glad över det, även om det inte var ett lätt beslut att släppa mina uppdrag för Dagens industri.

Sen jag flyttade till Malmö från San Francisco i augusti 2020 fortsatte jag jobba på distans för Dagens industri. Jag bevakade mångfald och inkludering i techbranschen (som granskningen av hur riskkapitalet fördelas i Sverige) och rapporterade om startupnyheter för Di Digital. Skrev om mångfaldsfrågor i näringslivet för Di Jämställt näringsliv och ett par redaktionella rapporter för Di Mobilitet – ett viktigt område i den gröna omställningen.

Jag har också modererat ett antal av Dagens industris event och det senaste var Female Founders på Downtown Camper i Stockholm där sex entreprenörskvinnor stod på scenen och pitchade.

När annonsen om jobbet som näringslivsreporter på HD-Sydsvenskan kom ut visste jag att jag ville söka. Jag har väntat på den här möjligheten och ni som har hört mig prata om vad jag vill göra med näringslivsbevakningen i Skåne vet. Att flytta till Malmö var ett medvetet beslut och det är en superchans att få vara med och bidra till journalistiken på Skånes största tidning.

Samtidigt var det inte helt självklart att släppa det allt roliga jag jobbade med för Di tillsammans med mina briljanta kollegor där. Därför är jag jätteglad över att få jobba vidare redaktionellt med eventet Female Founders, som i år ska köras både i Malmö och Stockholm.

Men jag lämnar inte Di:s spalter helt och hållet. Tidningarna har ett redaktionellt samarbete som gör att en del av artiklarna publiceras där med och vice versa.

Det har hunnit bli några jobb de senaste två veckorna, bland annat ett helgjobb om Metas börsras och jakten på de unga.

Vi startar podd!

Kristin Heinonen och jag startar podd! 🎉 I “Vårt digitala liv” kommer vi att vrida och vända på vårt gemensamma favoritämne, nämligen hur teknik och digitalisering förändrar våra liv, vår vardag och våra vanor. Alltså hur teknik möter människa helt enkelt, i stort och smått. Vi kommer att nörda ner oss i allt från hur våra medievanor förändras under pandemin till varför det är knepigt att rulla ut mobilitetstjänster i vårt avlånga land, men vi är också nyfikna på att dyka ner i härligt komplexa områden som digitaliseringen av döden.

Vi har båda saknat att podda och med Kristins erfarenhet av trendanalyser, research för Dagens Media och The Conference och framtidstänk, och med min erfarenhet som teknikreporter och mångårig korrespondent i Silicon Valley så kommer det garanterat inte vara brist på ämnen!

Första avsnittet handlar om våra förändrade medievanor under pandemin (hej doomscrolling och binge watching). 📺 För att inte missa några avsnitt kan du prenumerera på vårt flöde i Acast eller lyssna direkt i Spotify 👂.

San Francisco – vi ses! Hej Malmö!

Tanken var att vi skulle bo i San Francisco i ett år. Och sedan i två år till. Nu har det gått nästan åtta och ett halvt år. Så kan det bli när man har roligt. Vi har umgåtts en hel del med utlandssvenskar under de här åren och många av dem har flyttat hem. Överlag är Bay Area där San Francisco ligger ett väldigt rörligt område. Även våra amerikanska kompisar, som vi har fått fler av de senaste åren, funderar på att flytta till den staten de kommer ifrån. Den flytten är ofta lång även om det inte handlar om en ny kontinent, som för oss.

Vi har trivts väldigt bra. Fått våra barn här och varit med om mycket fint och en del svårt. Vi har bott här i över åtta år av våra vuxna liv, jag och Björn, och det präglar en förstås.

San Francisco är en stad med stora samhälleliga klyftor. Techmeckats huvudstad där de mäktiga jättarna har sitt fäste i anslutning och där många av techfolket bor. Samtidigt en situation för de hemlösa som är ohållbar. Särskilt nu under pandemin. Det är svårt att förstå att en stad, med så mycket resurser och välbeställda människor, inte kan få rätsida på problematiken. San Francisco har länge haft de högsta hyrorna i hela USA. Techfolket har flyttat in och författare, konstnärer och musiker har flyttat ut. Samtidigt är mångfalden fortfarande stor och det öppna och tillåtande samhället till viss del kvar – även om det är utarmat.

De senaste fyra åren har vi bott i Sunset. Ett fantastiskt område i utkanten av San Francisco. Det ligger helt på sand och består av hus i långa rader, gata upp och gata ner. Längs med hela området ligger Golden Gate Park och Sunset kulminerar i Ocean Beach där surfercommunityt samlas och prövar vågorna året runt. Det är kallt i vattnet, och farligt med strömmarna, men det stoppar dem inte. Vi har älskat att bo här och varit mycket i parken och på stranden. Ätit luncher och middagar på de lokala restaurangerna. Tillbringat otaliga timmar på lekplatserna.

Som utlandssvensk är det en ständig diskussion kring om eller när man ska flytta hem. Nu under pandemin har det blivit ännu tydligare bland våra vänner. Vi tog dock beslutet innan dess, även om det inte såg så ljust ut med flytten där ett tag. Den främsta anledningen till att vi har valt att flytta hem är för att vara närmare familj och vänner.

Nu har vi i alla fall lyckats ta oss till Sverige, efter att resan blev avbokad två gånger på grund av corona. I augusti flyttar vi in i vårt nya boende i Malmö. Vi har alltid gillat Malmö och Björn har bott där innan. Vi tror att det är lite som San Francisco, fast annorlunda.

Det finns många skäl till varför det blev Malmö och inte till exempel Stockholm där jag känner mig hemma. Vi tror att vår livsstil i Malmö blir mer lik den i San Francisco, vi har många vänner där och det är ligger närmare våra familjemedlemmar som bor i Göteborg. Det blir fint! Sedan räknar vi med en del resor till Stockholm när det här sabla viruset drar förbi.

om jobbet…

En stående fråga under mina år i Silicon Valley har varit hur området och bolagen kan vara så underbevakade i svenska medier och samtidigt utgöra en så stor maktfaktor i Sverige. Sedan jag började åka hit 2007 har jag velat starta en svensk nyhetsbyrå, men problemet har alltid varit finansieringen. Det saknas resurser hos svenska medier för att betala för bevakning härifrån, med några undantag då för Dagens industri, Svenska Dagbladet och Aftonbladet under ett år – en satsning som visserligen främst betalades av Telia om jag har förstått det rätt. Men överlag har det varit väldigt sparsmakat. Under de flesta åren sedan 2012 har jag varit ensam som svensk journalist i Silicon Valley.

Jag håller just nu på, av naturliga skäl, att avsluta mitt jobb som Silicon Valley-korrespondent för Di Digital/Dagens industri. Det är med vemod, både som vi flyttar och jag sätter punkt för korrespondenttiden – i alla fall för den här gången.

I dag pratar vi om några av de starkaste minnena från min tid här i Digitalpodden. Och jag har försökt summera mina sex år på fältet i en artikel som snart publiceras i tidningen och på webben.

Vanligtvis när jag skriver en artikel eller ett reportage så kan jag oftast direkt identifiera den röda tråden. Jag vet vad jag vill lyfta upp och hur den ska disponeras. Men den summerande texten har jag börjat på tre gånger. För hur sammanfattar man sex år (åtta om man räknar in två föräldraledigheter) som korrespondent i Silicon Valley? Svaret är: det går inte.

I höst jobbar jag vidare med att bevaka entreprenörer och Di Digitals satsning på Female Founders från Malmö. Hoppas att vi ses!

Läs också: Ett utdrag från 2010-talet

Ett utdrag från 2010-talet

Personligen har det senaste decenniet markerat stora livshändelser och jag tänkte försöka ge mig på att sammanfatta några saker:

2011 gifte vi oss, jag och Björn. Vi sa ja i San Francisco med familj och vänner, och hade världens roligaste fest i Stockholm.

2012 flyttade vi till San Francisco. Planen var att stanna i ett år. Sedan två år till. Och nu är vi här, snart åtta år senare, med många vänner och erfarenheter rikare.

2014 föddes vårt första barn Miranda ❤️

2017 föddes vårt andra barn Alexia ❤️

2018 föddes barnens kusin Lou – dotter till min bror Jesper och hans fru Hanna.

2019 gifte sig min andra bror Joakim med Louise.

—

Mellan 2013 och 2017 var jag gravid sju gånger. Det finns mycket att säga om missfall och det är inget jag har skrivit om här eller i sociala medier förut, mer än i någon enstaka kommentar. Men jag tycker det är viktigt att vi pratar om det och jag upplever att det finns skam kring det i samhället, trots att det är så vanligt. Både ett och två missfall är vanligt. Tre är inte heller så ovanligt.

I vårt fall hittade de inga fel på oss. Teorin är att jag är överfertil och även befruktar ägg som inte ska bli barn. Vår doktor hade erfarenhet av flera par med upprepade missfall som kom ut på andra sidan med fullgångna graviditeter. Men oavsett orsak så tror jag att många skulle må bättre av att veta att man inte är ensam. För även om man kanske vet att man inte är det i teorin, så kan det kännas så. Jag har också vänner som har beskrivit förloppen kring missfallen som ovanliga eller konstiga, men där jag har hört om liknande scenarion från flera håll.

Vi fick fem missfall i olika veckor, tre innan Miranda och två mellan barnen, men alla innan vecka 9 vilket jag är tacksam över. Hur de har påverkat mig kan jag nog inte helt säkert säga än. Jag hade fysiska symptom i samband med och i mellan missfallen, som förhöjd kroppstemperatur, smärta i leder, illamående, migrän med mera. Kroppen utsattes gång på gång för stora förändringar i samband med graviditeterna, vilket oundvikligen påverkade mig. Jag var samtidigt fast besluten om att fortsätta försöka bli gravid och köra på med jobbet. Trots mitt fysiska mående berättade jag inte för mina arbetsgivare om läget.  För jag kände att jag var mitt i alla spännande jobb och sammanhang som korrespondent här borta i Silicon Valley. Rätt eller fel, för det kostade på andra sätt. Säkert skulle en del säga att det var stoiskt och dumdristigt. Men jag var ju inte sjuk och det var inte mitt fel – fastän jag kände någonstans undermedvetet att släppte jag ut det skulle samhället se på mig på det sättet.

För jag är ju inte bara en person som ville ha barn och allt i mitt liv kretsade inte kring det. Liksom att jag i dag inte bara är en person som är mamma, även om barnen alltid går först. Jag vet att jag kunde få kommentarer som ”du som har längtat så mycket efter barn” eller ”åh, du som har kämpat så för detta” när det väl var etablerat att Miranda skulle komma. Även om det var av omtanke och inte något kontroversiellt i sig, kändes det som att det folk i min omgivning sa mest var en projektion av deras egna känslor eller något de föreställde sig att jag kände. För min del tog de fysiska symptomen hårdast just då, men det var få som hörde när jag sa det eller som lyssnade på hur jag uppfattade situationen. Jag skyddade mig själv säkert också psykiskt och tyckte att jag klarade den biten bra.

Det är så klart helt normalt att projicera det man själv tror eller känner kring en situation på andra och för mig var det mest fascinerande att följa det. Jag är lyckligt lottad att ha nära vänner och en fantastisk familj, och det fanns flera i min närhet som brydde sig om mig och stöttade på det sättet de kunde. Men väldigt få som faktiskt satte sig in i situationen och ens frågade eller ville veta vad som pågick. Efteråt har vänner som hamnat i liknande situationer vänt sig till mig för att dela erfarenheter och sagt att de upplevt liknande saker som jag gjorde från andra. Återigen, helt normalt och inte alls ett mått på hur mycket någon bryr sig, men bra att tänka på när det kommer till missfall eller fertilitetsproblem tror jag.

Psykiskt har missfallen säkert kommit ut lite här och där för mig, och jag fick en smäll efter Alexia föddes för då var liksom ”striden” över och vi hade fått två hittills friska barn. Vilket jag är så tacksam och lycklig över! Och ja, vi funderade även på att adoptera eller vara fosterfamilj mellan barnen, men så blev Alexia till och stannade i magen. Varför berättar jag då det här nu? Hade jag velat ha sympatier eller utomstående bekräftelse så hade jag delat det i sociala medier för länge sedan. Men jag tänker att det kanske kan hjälpa någon att normalisera läget eller att inge hopp.

—

Jobbmässigt har de senaste tio åren varit bra och viktiga. Jag fick två år som anställd redaktör på Internetworld i början av decenniet med de härliga kollegorna på IDG (Magnus Höij, Ulrika Halvarsson, Katarina Strömberg och många fler!), vilket är en speciell arbetsplats på många sätt. Jag trivdes väldigt bra på IDG och blev satsad på i form av utbildningar, fick ansvar för olika projekt, modererade, höll föreläsningar och slutade med flaggan i topp när jag blev Årets journalist 2011.

2010-2011 gick jag också en kurs på JMK i Kvinnors ledarskap och undersökande journalistik. En nyttig och omvälvande erfarenhet där jag fick chansen att möta en stark grupp av kvinnor som jag fortfarande håller kontakten med.

Olle Zachrison på Svenska Dagbladet gav mig möjligheten att flytta över till Silicon Valley med Silicon Valley-bloggen och som medarbetare i tidningen. Sedan tog Maria Rimpi över SvDs näringslivsredaktion och vi jobbade vidare tillsammans. Jag lärde mig mycket under tiden jag jobbade för SvD och tidningens läsekrets var så mycket bredare än vad jag hade skrivit för tidigare.

Jag fortsatte också arbetet med Internetworld och IDG från Silicon Valley fram till att Miranda föddes. Det var roliga år, då vi bland annat skickade det sista pappersnumret av Internetworld och Magnus Höij och Katarina Strömberg gjorde en satsning med Linus Larsson och Daniel Goldberg vid rodret.

Under min första föräldraledighet ringde min före detta IDG-kollega Daniel Goldberg och frågade om jag ville vara med i gänget med Viktor Ström i spetsen som skulle starta upp Di Digital på Dagens industri. Hur mycket jag än trivdes med att jobba för SvD så var det svårt att inte tacka ja till ett projekt som liknade det Fredrik Wass och jag hade pratat om många gånger att vi ville göra med Internetworld.

De där första två första åren som Silicon Valley-korrespondent för Di Digital var magiska på något sätt. Så som det kan vara när man får vara med och starta upp något nytt. Jag var integrerad i arbetet trots nio timmars tidsskillnad, och fick vara med på alla veckomöten och planeringsmöten. Gjorde en massa intressanta jobb och lärde mig mycket. Jag och Daniel, och sedan min trogne poddpartner Jonas Leijonhuvfud, poddade varje vecka i flera år, och jag tycker fortfarande att Digitalpodden är lika rolig att göra med kollegorna i dag.

Mitt i graviditeten med Alexia 2017 gjorde jag och proffsproducenten Katarina Andersson också ett radioprogram för Sveriges Radio P1 som heter ”Robotarna kommer” – en serie i fyra delar om utvecklingen av robotar och artificiell intelligens.

Ett tag efter den andra mammaledigheten gav Viktor mig möjligheten att driva bevakningen av kvinnliga grundare för Di Digital och vårt Female Founders-event från redaktionellt håll. Det kändes meningsfullt och som att det gjorde nytta för någon annan. Jag är glad att det gick att göra på distans och att Ida Hansson Brusewitz har gett mig möjligheten att få göra det igen 2020. Hon är numera nyhetschef på Di Digital och flera nya kollegor har tagit vid, medan de flesta från grundgänget har gått vidare. Di Digital består verkligen av ett gäng smarta och kompetenta personer som vet vad de håller på med. Jag känner mig glad och priviligerad över att få jobba vidare med dem under det nya decenniet.

Gott nytt år!

Brollopsfest sep2011

Från vår bröllopsfest i september 2011.

Är chattbotar framtiden?

I förra veckan gjorde jag ett reportage om chattbotar. Det var intressant och är ett mycket mer komplext område än vad som får plats på 4 000 + 2 500 tecken. Men artiklarna säger i alla fall något om utvecklingen och läget.

Ur huvudartikeln: “All uppmärksamhet kring botar just nu är inte för att det är något nytt. Det är för att vem som helst ska kunna göra dem och därför kommer det tusentals, vilket är en stor förändring”, säger Mark Bünger, analytiker på Lux Research i San Francisco och expert på robotutveckling.

Läs artikeln här: Därför pratar alla plötsligt om botar

(Tyvärr blev inte grafiken för jobbet riktigt rätt när den gjordes ut för tidningen, men den är fin!)

– Det här är inlägg 31 av 100 i en modifierad version av bloggutmaningen Blogg 100.

 

Perspektiv

I helgen när vi gick på stan gav jag en kvinna 20 dollar. Hon satt med sitt barn på en av de mer folktäta gågatorna i San Francisco. När jag gav henne sedeln sa hon ”ma’m are you for real?”.

Jag tänkte på vad hon tänkte på när hon satt där, och hur hon har det. Hur hennes barn har det. Jag tittade på vårt barn som skrattade i sin pappas famn framför mig. Och tänkte på en jobbgrej jag var så bekymrad över på morgonen, som med ens bleknade.

Livet alltså. Så smärtsamt och lyckligt på samma gång.

– Det här är inlägg 30 av 100 i en modifierad version av bloggutmaningen Blogg 100.

Kvartalsrapporter galore…

Hur många artiklar om kvartalsrapporter kan man skriva? En fråga som är omöjlig att svara på. Var tredje månad är det i alla fall något jag ägnar mycket tid åt.

I dag var det Facebooks tur, i går Apple och Twitter, i morgon Amazon och nästa vecka Tesla. Förra veckan skrev jag om Google och Microsoft. Sen får det vara bra ett tag, tills allt drar igång igen. Fast då är jag i Sverige på semester och vi får se vem det faller på.

Lite spännande är det ändå. Att följa med i hur det går för bolagen, i upp och nedgångar. Det är nästan som en relation, men på distans.

– Det här är inlägg 29 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

 

Ingen input bara output

Denna veckan jobbar jag alldeles för mycket själv för min smak. Inget måndagsmöte blev det med redaktionen i måndags (för någon vabbade osv.) och veckan går mest ut på att producera. Det är ju så mitt jobb fungerar, men vissa veckor får jag mer input. Som förra veckan när Aftonbladet-Katarina satt och jobbade med mig en dag.

Men visst, en timmes input har jag fått i alla fall i form av ett intressant samtal med en entreprenör och ett annat med en analytiker. Jag ska inte klaga, absolut inte. Men efter en massa jobb-input i Sverige så är det lite tomt.

Hittills i dag har jag rapporterat om Twitters och Apples kvartalsrapporter samt gjort en telefonintervju. Nu har jag haft en paus för att samla ihop deklarationsuppgifter från lägenhetsförsäljningen vi gjorde i somras. Resten av kvällen (och säkert en bit in på natten) ska ägnas åt att sammanställa grafikmaterial till tidningen och skriva klart en krönika.

Nu ska jag återgå till att producera.

– Det här är inlägg 28 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

 

Soundcloud Go-testet

Användartester är roliga att göra och den här gången föll lotten på mig, i och med att Soundclouds tjänst för strömmad musik än så länge bara finns i USA. Det finns mycket mer att säga än vad som står i artikeln så klart, men klart är att jag inte tycker det är någon Spotify-dödare. Apple Music har jag testat för lite för att säga något definitivt.

Läs artikeln här.

Skärmklipp 2016-04-25 22.32.58.png

– Det här är inlägg 27 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Podcast och jetlag

Vi är tillbaka i San Francisco sedan en vecka. De dryga två veckorna i Sverige kändes korta när vi var där, men som att vi hade varit borta länge när vi kom hem. Jetlagen var svår när vi åkte till Sverige. Inte min egen, för den hann jag inte tänka på. Men Miranda var uppe till 5 på morgonen i fem nätter. Sedan ordnade det tills sig.

Den här veckan har inte heller varit något undantag. De första fyra nätterna sov Miranda mellan typ 19 och 23. Sedan var hon vaken fram till 4 och sov ett par timmar till på morgonkvisten.

Så när jag skrev på Facebook och Twitter att det är en jetlaggad reporter med i Digitalpodden Silicon Valley den här veckan var det en sanning med modifikation. Visst, jag var säkert jetlaggad och då är man trött på kvällarna. Vi spelade in podden 23.45. Men jag hade också sömnbrist från att ha missat en natt på flyget, samt knappt sovit fyra timmar i fyra nätter i rad.

Här är det i alla fall, det senaste poddavsnittet:

Digitalpodden Silicon Valley: ”Vem köper dinosaurien Yahoo?” 

– Det här är inlägg 26 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100 (det är väl knappt lönt att jag räknar, men vill ändå det på något sätt. Jag ska komma till 100 någon gång.)