I morse berättade jag för Björn om att farfar alltid brukade säga hej då istället för hej när man kom. Och att han gjorde något visst med munnen, som även pappa gör. Det satt kvar även efter att alzheimern tog över farfar och han inte längre var där.
Jag hälsade på honom tre gånger på hemmet. En gång tillsammans med pappa, Tina och farmor. Det var tidigt, när han inte hade varit på Signes Hus i Kungsbacka så länge. Vi satt i farfars rum och försökte prata med honom. Farmor förklarade vem jag var. Farfar försökte prata, men ut kom osammanhängande meningar utan innebörd.
Andra gången var det bara jag och farmor. Vi tog ut farfar på promenad och gick runt i området. Han var glad och stark. Han höll mig hårt i handen, ville inte att vi skulle gå och han försökte fortfarande prata.
Sista gången var på hans födelsedag. Micke var där också, min kusin. Och min faster Anneli och farbror Dan-Åke. Farfar pratade inte lika mycket. Han såg smalare ut, men ändå stark. Vi sjöng. Det var sista gången jag såg honom.
När jag var hemma sist i början av mars sa farmor att det var som vanligt med farfar. Därför blev jag förvånad när pappa ringde i går och sa att det var nära. Men sjukdomen gör ofta att man tynar bort sakta.
Farfar låg i sängen i sitt rum på Signes hus, och skulle inte gå upp mer. Han andades oregelbundet, sa pappa.
Nu i kväll kom mejlet från pappa, om att farfar gick bort i går kväll svensk tid. RIP farfar. Hej då.
molsson.com 