Perspektiv

I helgen när vi gick på stan gav jag en kvinna 20 dollar. Hon satt med sitt barn på en av de mer folktäta gågatorna i San Francisco. När jag gav henne sedeln sa hon ”ma’m are you for real?”.

Jag tänkte på vad hon tänkte på när hon satt där, och hur hon har det. Hur hennes barn har det. Jag tittade på vårt barn som skrattade i sin pappas famn framför mig. Och tänkte på en jobbgrej jag var så bekymrad över på morgonen, som med ens bleknade.

Livet alltså. Så smärtsamt och lyckligt på samma gång.

– Det här är inlägg 30 av 100 i en modifierad version av bloggutmaningen Blogg 100.

Kvartalsrapporter galore…

Hur många artiklar om kvartalsrapporter kan man skriva? En fråga som är omöjlig att svara på. Var tredje månad är det i alla fall något jag ägnar mycket tid åt.

I dag var det Facebooks tur, i går Apple och Twitter, i morgon Amazon och nästa vecka Tesla. Förra veckan skrev jag om Google och Microsoft. Sen får det vara bra ett tag, tills allt drar igång igen. Fast då är jag i Sverige på semester och vi får se vem det faller på.

Lite spännande är det ändå. Att följa med i hur det går för bolagen, i upp och nedgångar. Det är nästan som en relation, men på distans.

– Det här är inlägg 29 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

 

Ingen input bara output

Denna veckan jobbar jag alldeles för mycket själv för min smak. Inget måndagsmöte blev det med redaktionen i måndags (för någon vabbade osv.) och veckan går mest ut på att producera. Det är ju så mitt jobb fungerar, men vissa veckor får jag mer input. Som förra veckan när Aftonbladet-Katarina satt och jobbade med mig en dag.

Men visst, en timmes input har jag fått i alla fall i form av ett intressant samtal med en entreprenör och ett annat med en analytiker. Jag ska inte klaga, absolut inte. Men efter en massa jobb-input i Sverige så är det lite tomt.

Hittills i dag har jag rapporterat om Twitters och Apples kvartalsrapporter samt gjort en telefonintervju. Nu har jag haft en paus för att samla ihop deklarationsuppgifter från lägenhetsförsäljningen vi gjorde i somras. Resten av kvällen (och säkert en bit in på natten) ska ägnas åt att sammanställa grafikmaterial till tidningen och skriva klart en krönika.

Nu ska jag återgå till att producera.

– Det här är inlägg 28 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

 

Podcast och jetlag

Vi är tillbaka i San Francisco sedan en vecka. De dryga två veckorna i Sverige kändes korta när vi var där, men som att vi hade varit borta länge när vi kom hem. Jetlagen var svår när vi åkte till Sverige. Inte min egen, för den hann jag inte tänka på. Men Miranda var uppe till 5 på morgonen i fem nätter. Sedan ordnade det tills sig.

Den här veckan har inte heller varit något undantag. De första fyra nätterna sov Miranda mellan typ 19 och 23. Sedan var hon vaken fram till 4 och sov ett par timmar till på morgonkvisten.

Så när jag skrev på Facebook och Twitter att det är en jetlaggad reporter med i Digitalpodden Silicon Valley den här veckan var det en sanning med modifikation. Visst, jag var säkert jetlaggad och då är man trött på kvällarna. Vi spelade in podden 23.45. Men jag hade också sömnbrist från att ha missat en natt på flyget, samt knappt sovit fyra timmar i fyra nätter i rad.

Här är det i alla fall, det senaste poddavsnittet:

Digitalpodden Silicon Valley: ”Vem köper dinosaurien Yahoo?” 

– Det här är inlägg 26 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100 (det är väl knappt lönt att jag räknar, men vill ändå det på något sätt. Jag ska komma till 100 någon gång.)

 

I farmors hus

I går hade vi gravsättning för farmor. Det var fint. Stillsamt. Jag tänkte på när hon och jag gick till farfars grav tillsammans, där hon nu ska ligga. Det är en fin och öppen plats, som ligger lite avskild från själva kyrkogården.

Sedan gick vi till hennes hus. Det var som hon fortfarande  var där. Allt stod stilla liksom. Doften av farmor fanns kvar. Det låg ett skynke i soffan där hon hade suttit innan hon flyttade till äldreboendet för ett halvår sedan. Hushållspapper låg fortfarande framme. Och lappar från personalen som kom hem och såg till henne.

Jag kunde återigen se farmor irra omkring i huset i morgonrock. Men också den levnadsglada, starka farmor. Som alltid stod i dörröppningen när man kom. Den farmor som lagade mat och bakade. Propsade på att man skulle ta mer och berättade alla detaljer om den senaste utflykten med pensionärsföreningen.

Vi gick runt i huset och jag tittade på alla minnen från min barndom. På de små trähundarna jag lekte med och trollen på gästtoaletten.

Älskade farmor.

– Det här är inlägg 25 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100 (som jag har tveakat lite, men jag kommer inte att ge upp!)

 

 

Att packa

Jag står inför att packa min och Mirandas väska till Sverigeresan på fredag. Det går trögt. Främst för att det finns mycket annat jag behöver göra, som att jobba och ta hand om Miranda med mera. Men också för att jag har allmän ångest kring att packa. Den härstammar säkert från mina uppväxtår då jag packade varannan helg för att åka till pappa. Det var många fina helger, men ett evigt packande.

Så, nu börjar jag.

– Det här är inlägg 24 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Min fyrbenta vän

Min fyrbenta vän Oscar och jag fick 23 år tillsammans. Han blev runt 27 år, men vi vet inte säkert hur gammal han var när jag fick honom. Som elvaåring ville jag väldigt gärna ha en katt, men det visade sig att jag var allergisk. Därför blev det en sköldpadda – en rödörad vattensköldpadda.

När jag flyttade hemifrån och började på universitetet fick Oscar flytta med. Han åkte fram och tillbaka på tåget i ett reseakvarium, och under en resa träffade vi en pojke som också hette Oscar och tyckte att det hela var väldigt festligt.

Jag bodde utomlands i ett antal omgångar och mamma fick ta hand om Oscar. En av gångerna ställde hon akvariet i ett annat rum, vilket ledde till att han blev deprimerad och slutade äta. Jag har läst och hört att sköldpaddor inte är sociala djur till naturen, men Oscar var verkligen det. Och jag vet andra som har tränat upp sina sköldpaddor till att bli tillgivna.

Några år innan Oscar fick åka till sköldpaddehimlen så gick jag med honom till veterinären för att undersöka hans hälsa. Den var god, sa hon, och vi hade gjort ett bra jobb med att ta hand om honom. Hon rådde mig till att inte ge bort honom, eftersom han hade levt på samma sätt så länge.

Rödörade vattensköldpaddor kan bli runt 50 år, men de flesta dör i förtid och särskilt när de är i fångenskap. De svälter ihjäl, får förkylningar, blir felbehandlade och släpps ut i naturen och fryser ihjäl för att ägarna inte orkar med att ta hand om dem längre.

Oscar var ett ganska ovanligt exemplar, som fick leva ett långt och bra liv. Jag tänker på honom ofta, de första åren varje dag. I dag är det fyra år sedan han fick somna in och det var ett väldigt svårt beslut, även om jag vet att det var för det bästa. Mamma och jag begravde honom i trädgården utanför huset där hon bodde förut. Jag tittade på honom där han låg i sin lilla kartong och han såg fridfull ut.

Den sista dagen vi hade tillsammans var det som han fattade. Jag förstår ju att det inte kunde vara så, och att han säkert bara var rädd för den nya miljön hos veterinären. Men ändå. Han lät mig klappa honom på huvudet och var helt lugn när jag höll honom. Lilla älskade Oscar ❤

Skärmklipp 2016-03-27 23.44.25.png

– Det här är inlägg 22 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.