Kategori: Livet

Kom ge mig kärlek är min favoritlåt av Ted Gärdestad. Den har ett driv och en melodi som fastnar. Men mest är det texten jag tycker om.

när mina fingrar inte känner mer
när mina ögon inte längre ser
när livet vänder
ska jag ännu be (come give me love, come give me love, come give love)

kom ge mej världen
kom ge mej fred
kom sänk ditt huvud
och lägg dej ner
kom ge mej kroppen
kom ge mej allt som du har
och jag ska stanna kvar

Min lillebror Joakim och jag brukar sjunga den tillsammans och han kompar på piano.

I kväll såg jag dokumentären om Ted Gärdestad på SVT Play. Sevärd absolut och den väcker många minnen. Jag har själv vuxit upp med att spela Ted Gärdestads låtar på repeat. Det började med Eiffeltornet och Chapeu Claque på ett seglarläger i mellanstadiet.

– Det här är inlägg 21 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

När jag gick upp i morse mötte min dotter mig med ordet ”hi”. Hon liksom smakade på det och sa det om och om igen.

Det är fantastiskt att få vara med om när en liten människa lär sig nya ord. Miranda har tre språk som talas runt omkring henne, så orden blir en blandning av svenska, engelska och spanska. Hon förstår så mycket! Det mesta, känns det som. Och på alla tre språken.

Det ska bli spännande att se hur hennes språk utvecklas när vi är hemma i Sverige ett par veckor och hon ska träffa familjen och vänner. Jag ser mycket fram emot det! Så är det väl när en resa närmar sig.

– Det här är inlägg 19 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Läs också: Sverige i april

Gårdagens utsikt från vår balkong. Vi gick ut alla tre och andades lite kvällsluft. Miranda var invirad i en filt och ville inte gå in ❤

– Det här är inlägg 17 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Läs också: Det efterlängtade regnet

Det är söndag och jag sitter i arbetshörnan i vårt sovrum och jobbar. Runtomkring mig och i de andra rummen är det mer eller mindre kaos. Det blir lätt så med en liten människa. Vi plockar undan, hon plockar fram. Och så fortsätter det så.

Det gäller för mig att tänka att det är okej. Jag gillar inte oordning, men jag har blivit bättre på det genom åren. Det finns annat som är viktigare. Som att bygga kojor med sitt barn under ett täcke och rita istället för att tvätta.

Jag messade just en kompis om det. Att samvaro är viktigare än hemmet. Både i hemmet och ute med andra. Just nu jobbar jag 60 procent (även om det aldrig blir det) och går på grejer med Miranda två gånger i veckan – lekgrupp och sångstund. Det känns mycket viktigare än att det är ordning hemma. Även om det ibland känns lite kaosigt i mitt ordningssinne.

– Det här är inlägg 15 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

I april ska vi åka en sväng till Sverige. Först till Göteborg och sen Stockholm. Jag längtar! Det blir väl så när det närmar sig.

Jag är splittrad när det gäller att bo utomlands. San Francisco är mitt hem just nu och jag trivs väldigt bra här. Livet är enklare på flera sätt, särskilt med klimatet. Mörkret är inte lika påtagligt här som därhemma. Framförallt i hur det påverkar människor när klimatet är jämnare och varmare.

Vi har bott i San Francisco i fyra år nu, nästan lika många som jag bodde i Stockholm som vuxen. Jag tror ändå att vi kommer flytta tillbaka till Sverige. Det känns så. Men det kommer inte att bli lätt.

Den osminkade sanningen från flyget hem till Sverige i april förra året.

– Det här är inlägg 14 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Som ni märker så kör jag Blogg 100 i min egen takt. I går uteblev inlägget då jag tillbringade kvällen med att försöka få vårt barn att sova. En kväll som lades till en lång rad kvällar och nätter av sömnlöshet.

I går slutade kvällen med att jag inte kom ur hennes rum, utan gick och la mig med kläder och smink jämte henne i extrasängen.

19 månaders sömnbrist är inte att leka med. Särskilt när man som jag är kvällsmänniska och dessutom jobbar mot Sverige, vilket gör att jag vill vara uppe efter midnatt för att ”hänga” med kollegorna och läsarna där hemma. Det är inte hållbart.

Jag ser dock en ljusning, för Miranda har sovit bättre det senaste (i alla fall några nätter). Det fick till slut vara nog och vi anlitade en sömncoach. Jag tycker att sömnträning är något vi i västvärlden har kommit på och att det inte är naturligt, men det var dags för några goda råd på vägen i alla fall.

När jag känner mig som mest inne i sömndimman, så tänker jag på hur bra vi ändå har det. Vad är lite sömnbrist jämfört med hur många barn som far illa? Jag tänker väldigt mycket på barnen. De i gummibåtarna och flyktinglägren, de som föds med missbruk och de som blir misshandlade på olika sätt. Det gör ont i hela kroppen att tänka på det. Och då känns sömnbrist som en fjärt i rymden.

– Det här är inlägg tio av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Är det alltså så att Kent ska göra sitt sista album och turné? Det verkar inte bättre när man tittar på videoklippet som bandet lade ut i dag.

Jag har sett Kent live många gånger, i många olika städer. När de spelade den vita konserten på på Stadion, på otaliga festivaler, i Globen Annexet och så vidare. Vissa låtar har gått på repeat under åren. Särskilt Mannen i den vita hatten (16 år senare), som jag alltid återkommer till. Den bär med sig så många minnen för mig och väldigt många andra.

Men ”vi ska alla en gång dö” och nu verkar det vara dags för Kent att göra det som band. Låtarna kommer att leva kvar länge till.

– Det här är inlägg nio av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Det regnar och har gjort så i många dagar i sträck. Kalifornien jublar. Torkan har länge varit ett stort problem, men nu har vattenreserverna börjat fyllas på igen. Gräsmattorna och träden är återigen gröna och luften känns renare när det väl är uppehåll.

Jag äger knappt en regnjacka, än mindre har jag några stövlar här. För det har i princip inte regnat sedan vi flyttade hit för fyra år sedan. Jag har knappt upplevt regn här sedan jag började åka hit 2007, förrän nu i vinter. El Niño är här.

I går drog jag och Miranda runt i regnet hela dagen. Hon gillar inte särskilt att sitta i vagnen bakom regnskyddet, men jag får använda mig av olika tricks för att ändå få in promenader. När vi kom hem slocknade jag nästan samma tid som Miranda, vilket ledde till att det inte blev något inlägg här. Det blev inget alls av kvällen.

I dag regnade det igen och så mycket att det slutade med att vi tog bussen hem.

I morgon ska det regna igen.

– Det här är inlägg åtta av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.