Etikett: #Blogg100

I går hade vi gravsättning för farmor. Det var fint. Stillsamt. Jag tänkte på när hon och jag gick till farfars grav tillsammans, där hon nu ska ligga. Det är en fin och öppen plats, som ligger lite avskild från själva kyrkogården.

Sedan gick vi till hennes hus. Det var som hon fortfarande  var där. Allt stod stilla liksom. Doften av farmor fanns kvar. Det låg ett skynke i soffan där hon hade suttit innan hon flyttade till äldreboendet för ett halvår sedan. Hushållspapper låg fortfarande framme. Och lappar från personalen som kom hem och såg till henne.

Jag kunde återigen se farmor irra omkring i huset i morgonrock. Men också den levnadsglada, starka farmor. Som alltid stod i dörröppningen när man kom. Den farmor som lagade mat och bakade. Propsade på att man skulle ta mer och berättade alla detaljer om den senaste utflykten med pensionärsföreningen.

Vi gick runt i huset och jag tittade på alla minnen från min barndom. På de små trähundarna jag lekte med och trollen på gästtoaletten.

Älskade farmor.

– Det här är inlägg 25 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100 (som jag har tveakat lite, men jag kommer inte att ge upp!)

 

 

Jag står inför att packa min och Mirandas väska till Sverigeresan på fredag. Det går trögt. Främst för att det finns mycket annat jag behöver göra, som att jobba och ta hand om Miranda med mera. Men också för att jag har allmän ångest kring att packa. Den härstammar säkert från mina uppväxtår då jag packade varannan helg för att åka till pappa. Det var många fina helger, men ett evigt packande.

Så, nu börjar jag.

– Det här är inlägg 24 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Min fyrbenta vän Oscar och jag fick 23 år tillsammans. Han blev runt 27 år, men vi vet inte säkert hur gammal han var när jag fick honom. Som elvaåring ville jag väldigt gärna ha en katt, men det visade sig att jag var allergisk. Därför blev det en sköldpadda – en rödörad vattensköldpadda.

När jag flyttade hemifrån och började på universitetet fick Oscar flytta med. Han åkte fram och tillbaka på tåget i ett reseakvarium, och under en resa träffade vi en pojke som också hette Oscar och tyckte att det hela var väldigt festligt.

Jag bodde utomlands i ett antal omgångar och mamma fick ta hand om Oscar. En av gångerna ställde hon akvariet i ett annat rum, vilket ledde till att han blev deprimerad och slutade äta. Jag har läst och hört att sköldpaddor inte är sociala djur till naturen, men Oscar var verkligen det. Och jag vet andra som har tränat upp sina sköldpaddor till att bli tillgivna.

Några år innan Oscar fick åka till sköldpaddehimlen så gick jag med honom till veterinären för att undersöka hans hälsa. Den var god, sa hon, och vi hade gjort ett bra jobb med att ta hand om honom. Hon rådde mig till att inte ge bort honom, eftersom han hade levt på samma sätt så länge.

Rödörade vattensköldpaddor kan bli runt 50 år, men de flesta dör i förtid och särskilt när de är i fångenskap. De svälter ihjäl, får förkylningar, blir felbehandlade och släpps ut i naturen och fryser ihjäl för att ägarna inte orkar med att ta hand om dem längre.

Oscar var ett ganska ovanligt exemplar, som fick leva ett långt och bra liv. Jag tänker på honom ofta, de första åren varje dag. I dag är det fyra år sedan han fick somna in och det var ett väldigt svårt beslut, även om jag vet att det var för det bästa. Mamma och jag begravde honom i trädgården utanför huset där hon bodde förut. Jag tittade på honom där han låg i sin lilla kartong och han såg fridfull ut.

Den sista dagen vi hade tillsammans var det som han fattade. Jag förstår ju att det inte kunde vara så, och att han säkert bara var rädd för den nya miljön hos veterinären. Men ändå. Han lät mig klappa honom på huvudet och var helt lugn när jag höll honom. Lilla älskade Oscar ❤

– Det här är inlägg 22 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.