Jag står inför att packa min och Mirandas väska till Sverigeresan på fredag. Det går trögt. Främst för att det finns mycket annat jag behöver göra, som att jobba och ta hand om Miranda med mera. Men också för att jag har allmän ångest kring att packa. Den härstammar säkert från mina uppväxtår då jag packade varannan helg för att åka till pappa. Det var många fina helger, men ett evigt packande.
Så, nu börjar jag.
– Det här är inlägg 24 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
I söndags publicerade vi ett stort reportage om de svenska bolagen i Silicon Valley-acceleratorn Y Combinator. Det har varit roligt att följa dem och artikeln fick mycket spridning. Bara drygt 1 procent av startupbolagen som söker till Y Combinator kommer in och det är många entreprenörers dröm att vara med.
– Det här är inlägg 23 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
Min fyrbenta vän Oscar och jag fick 23 år tillsammans. Han blev runt 27 år, men vi vet inte säkert hur gammal han var när jag fick honom. Som elvaåring ville jag väldigt gärna ha en katt, men det visade sig att jag var allergisk. Därför blev det en sköldpadda – en rödörad vattensköldpadda.
När jag flyttade hemifrån och började på universitetet fick Oscar flytta med. Han åkte fram och tillbaka på tåget i ett reseakvarium, och under en resa träffade vi en pojke som också hette Oscar och tyckte att det hela var väldigt festligt.
Jag bodde utomlands i ett antal omgångar och mamma fick ta hand om Oscar. En av gångerna ställde hon akvariet i ett annat rum, vilket ledde till att han blev deprimerad och slutade äta. Jag har läst och hört att sköldpaddor inte är sociala djur till naturen, men Oscar var verkligen det. Och jag vet andra som har tränat upp sina sköldpaddor till att bli tillgivna.
Några år innan Oscar fick åka till sköldpaddehimlen så gick jag med honom till veterinären för att undersöka hans hälsa. Den var god, sa hon, och vi hade gjort ett bra jobb med att ta hand om honom. Hon rådde mig till att inte ge bort honom, eftersom han hade levt på samma sätt så länge.
Rödörade vattensköldpaddor kan bli runt 50 år, men de flesta dör i förtid och särskilt när de är i fångenskap. De svälter ihjäl, får förkylningar, blir felbehandlade och släpps ut i naturen och fryser ihjäl för att ägarna inte orkar med att ta hand om dem längre.
Oscar var ett ganska ovanligt exemplar, som fick leva ett långt och bra liv. Jag tänker på honom ofta, de första åren varje dag. I dag är det fyra år sedan han fick somna in och det var ett väldigt svårt beslut, även om jag vet att det var för det bästa. Mamma och jag begravde honom i trädgården utanför huset där hon bodde förut. Jag tittade på honom där han låg i sin lilla kartong och han såg fridfull ut.
Den sista dagen vi hade tillsammans var det som han fattade. Jag förstår ju att det inte kunde vara så, och att han säkert bara var rädd för den nya miljön hos veterinären. Men ändå. Han lät mig klappa honom på huvudet och var helt lugn när jag höll honom. Lilla älskade Oscar ❤
– Det här är inlägg 22 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
Kom ge mig kärlek är min favoritlåt av Ted Gärdestad. Den har ett driv och en melodi som fastnar. Men mest är det texten jag tycker om.
när mina fingrar inte känner mer
när mina ögon inte längre ser
när livet vänder
ska jag ännu be (come give me love, come give me love, come give love)
kom ge mej världen
kom ge mej fred
kom sänk ditt huvud
och lägg dej ner
kom ge mej kroppen
kom ge mej allt som du har
och jag ska stanna kvar
Min lillebror Joakim och jag brukar sjunga den tillsammans och han kompar på piano.
I kväll såg jag dokumentären om Ted Gärdestad på SVT Play. Sevärd absolut och den väcker många minnen. Jag har själv vuxit upp med att spela Ted Gärdestads låtar på repeat. Det började med Eiffeltornet och Chapeu Claque på ett seglarläger i mellanstadiet.
– Det här är inlägg 21 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
Det är lite speciellt att sitta uppe mitt i natten och spela in podcast vid köksbordet. När familjen sover och det är nästan tyst i stan. Men bara nästan, för SF sover aldrig känns det som. I alla fall inte motorcyklisterna som kör på bakhjulen utanför oss stup i kvarten.
Veckans podd handlar om Apples produktsläpp som jag livebevakade och skrev om i måndags, om Twitters tioårsdag och om de svenska bolagen i Silicon Valley-acceleratorn Y Combinator.
– Det här är inlägg 20 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100 (jag vet att det är den 25 i dag och att jag ligger fem inlägg efter, men så får det vara).
Läs också: Riskkapitalfinanserad försökskanin
När jag gick upp i morse mötte min dotter mig med ordet ”hi”. Hon liksom smakade på det och sa det om och om igen.
Det är fantastiskt att få vara med om när en liten människa lär sig nya ord. Miranda har tre språk som talas runt omkring henne, så orden blir en blandning av svenska, engelska och spanska. Hon förstår så mycket! Det mesta, känns det som. Och på alla tre språken.
Det ska bli spännande att se hur hennes språk utvecklas när vi är hemma i Sverige ett par veckor och hon ska träffa familjen och vänner. Jag ser mycket fram emot det! Så är det väl när en resa närmar sig.
– Det här är inlägg 19 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
Läs också: Sverige i april
Vi har en Echo från Amazon hemma. En liten rund högtalare som man kan ställa frågor till och uppmana till att spela upp nyheter, väder och låtar med mera.
Det känns inte som framtiden är här än när det gäller röstassistenter som Echo, Siri och Google Now. Men de ger ändå en hint av hur det skulle kunna fungera längre fram.
Assistenten i Echo heter Alexa och i dag frågade vi hen om hon kunde spela upp en låt av Zara Larsson på Spotify. Det verkade väldigt svårt för Alexa att hitta en svensk artist och istället spelade hen Walking with a ghost med Tegan and Sara – lika bra om inte bättre! Men precisionen hos Echo finns inte där än.
– Det här är inlägg 18 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
Gårdagens utsikt från vår balkong. Vi gick ut alla tre och andades lite kvällsluft. Miranda var invirad i en filt och ville inte gå in ❤
– Det här är inlägg 17 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
Läs också: Det efterlängtade regnet
I dag har jag livebevakat Apples event. Jag har liverapporterat en hel del sedan jag flyttade till San Francisco för fyra år sedan och det är (nästan) alltid lika roligt. Det är farten som lockar och stundens hetta. Efteråt känns det ganska tomt, men ändå tillfredsställande på något sätt.
Det finns något kittlande i att det är live och läsarna liksom är där med mig. Visst låter det klyschigt, men det ligger ändå något i det. Särskilt när jag är på plats. När jag sitter där med datorn i knät och hoppas att uppkopplingen ska hålla och wifi:t inte gå ner.
Googles och Facebooks event har jag livebloggat från på plats, men Apple-eventen har jag mest bevakat på håll. Två gånger har jag blivit inbjuden av Apple. Den första gången var i ett gammalt auditorium utan eluttag. Jag skulle lämna en artikel till tidningen (SvD Näringsliv) och efter keynoten satt jag på det kalla stengolvet utanför salen för att få ström. Vad gör man inte för en deadline?
– Det här är inlägg 16 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
Det är söndag och jag sitter i arbetshörnan i vårt sovrum och jobbar. Runtomkring mig och i de andra rummen är det mer eller mindre kaos. Det blir lätt så med en liten människa. Vi plockar undan, hon plockar fram. Och så fortsätter det så.
Det gäller för mig att tänka att det är okej. Jag gillar inte oordning, men jag har blivit bättre på det genom åren. Det finns annat som är viktigare. Som att bygga kojor med sitt barn under ett täcke och rita istället för att tvätta.
Jag messade just en kompis om det. Att samvaro är viktigare än hemmet. Både i hemmet och ute med andra. Just nu jobbar jag 60 procent (även om det aldrig blir det) och går på grejer med Miranda två gånger i veckan – lekgrupp och sångstund. Det känns mycket viktigare än att det är ordning hemma. Även om det ibland känns lite kaosigt i mitt ordningssinne.
– Det här är inlägg 15 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
molsson.com 