I dag har jag livebevakat Apples event. Jag har liverapporterat en hel del sedan jag flyttade till San Francisco för fyra år sedan och det är (nästan) alltid lika roligt. Det är farten som lockar och stundens hetta. Efteråt känns det ganska tomt, men ändå tillfredsställande på något sätt.
Det finns något kittlande i att det är live och läsarna liksom är där med mig. Visst låter det klyschigt, men det ligger ändå något i det. Särskilt när jag är på plats. När jag sitter där med datorn i knät och hoppas att uppkopplingen ska hålla och wifi:t inte gå ner.
Googles och Facebooks event har jag livebloggat från på plats, men Apple-eventen har jag mest bevakat på håll. Två gånger har jag blivit inbjuden av Apple. Den första gången var i ett gammalt auditorium utan eluttag. Jag skulle lämna en artikel till tidningen (SvD Näringsliv) och efter keynoten satt jag på det kalla stengolvet utanför salen för att få ström. Vad gör man inte för en deadline?
– Det här är inlägg 16 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
molsson.com 