Föräldraledigheten

Tiden går både snabbt och sakta som föräldraledig, för jag kan inte förstå att Miranda redan är nio månader. Samtidigt har jag fått chansen att följa med i alla henne utvecklingsstadier, vilket är också är det som just nu driver fram tiden. Först räknade vi hur många veckor hon var och sedan månader. Den här lilla vackra människan som jag får umgås med på dagarna och nätterna.

När man jobbar är det ju annat som driver fram tiden, som möten, deadlines, resor och projekt. Jag kommer säkert snabbt att gå tillbaka till det sättet att tänka på tid, men nu kommer Miranda också alltid att ge mig det andra tidsperspektivet.

Jag har haft några möten, men knappt skrivit något på nio månader. I april blev det en krönika för Market.se och ett jobb för SvD Näringsliv när jag följde närings- och innovationsminister Mikael Dambergs besök i Silicon Valley. Annars har jag ägnat mig helhjärtat åt vår bebis som är väldigt glad, envis och igång (och mammig!), vilket inte ger så många stunder över. Sedan några månader sover hon hyfsat på kvällarna, vilket betyder att jag kan äta middag och få någon tid framför datorn, men min prioritet är och har varit henne. Jag känner mig dock precis som samma person, men allt är ändå väldigt annorlunda. Mina behov har knappt existerat under den här tiden, men det är egentligen inte något jag har tänkt på så mycket förutom att det var tufft när Miranda vaknade varje timme ett tag.

Vi var nyss i Sverige i två veckor och Miranda sov mycket bättre där. Märkligt, men säkert för att hon fick så mycket uppmärksamhet från familj och vänner. Två veckor är dock inte tillräckligt för att träffa alla jag vill. Tur är att vi också kommer tillbringa sommaren i Sverige och sedan börjar jag jobba igen i september. Det är svårt att tänka sig nu, även om det på samma gång känns helt naturligt. Det finns många motstridiga känslor när det gäller det här med barn. Varför ska man ha dem om man ska lämna bort dem, samtidigt som de måste få stimulans och vi föräldrar måste jobba. Eller måste, men ja ni förstår säkert resonemanget. Måste har ju flera dimensioner och betyder olika saker för olika människor.

Vi har haft väldigt mycket besök under Mirandas första höst och vår. Så blir det när man har valt att bo på andra sidan jordklotet och jag har sett fram emot besöken. Det är fint att få chansen att dela sitt barn med familj och vänner och se hur hon är med andra. Hon börjar bli en helt egen liten person nu och jag är så nyfiken på vem hon är.

När jag säger till amerikanska vänner och bekanta eller folk som bor och jobbar här att jag har tagit ett års föräldraledighet så blir det direkt en diskussion om det amerikanska systemet. Det skiljer sig från stat till stat och Kalifornien har ändå något bättre villkor, vilket i princip innebär några veckors ledighet när barnet kommer. De flesta företag låter mamman vara ledig i tre månader och det går att förlänga någon månad eller två med obetald ledighet. Men många mammor väljer att säga upp sig. Jag har träffat ett antal i den situationen, som inte är beredda att gå tillbaka när bebisen är fyra månader. Under den här tiden har jag träffat en enda pappa som är hemma mer än de första två veckorna, men vissa säger att de ska ta ut fler veckor. Det går att skriva spaltmeter om föräldraledighetsfrågan och kvinnornas situation här.