Jag kunde inte låta bli. Här kan ni se molsson.com göra en ”Harlem shake”.
– 030 av 100 i #Blogg100
Jag kunde inte låta bli. Här kan ni se molsson.com göra en ”Harlem shake”.
– 030 av 100 i #Blogg100
Ett vanligt samtalsämne i Stockholm är bostadsmarknaden, och motsvarande frekventa samtalsämne här skulle vara visumfrågan. I det senaste numret av Internetworld har jag skrivit om just vad som gäller för att flytta till USA för att plugga eller jobba.
När det gäller Silicon Valley är det visum för utländska entreprenörer som diskuteras mest. För det finns i dag inget givet sätt för startup-företag att etablera sig här. Jag skrev om det inför presidentvalet och Barack Obama har sedan tidigare sagt att han stödjer Startup Visa Act, ett initiativ från investerare och entreprenörer. I veckan tog han upp frågan igen i hans tal om immigrationsfrågor.
Ur Huffington Post Tech:
”President Obama on Tuesday called on Congress to create a special visa category that allows foreign-born entrepreneurs who launch successful startups to remain in the country”.
– Det här är inlägg tio av 100 i #Blogg100
Jag får ofta frågan om jag har några bra tips på vad det finns att se, göra och äta i San Francisco. Hittills har jag haft en lista i ett dokument, som jag har uppdaterat ibland och mejlat när någon frågar. Nu gjorde jag slag i saken och la upp den som en sida här på bloggen (ligger i toppmenyn). Jag har tänkt att göra det länge, men ibland krävs det en bloggutmaning!
Det finns mycket mer att tipsa om, särskilt nu som jag har bott här ett tag igen och hittat nya ställen. Jag har fyllt på med lite nytt, men det här är bara en start och jag kommer att lägga till saker allt eftersom.
(Fredrik Wass har också samlat sin tips till SF här)
– Det här inlägg fyra av 100 i #Blogg100
Jag har alltid sagt att jag inte gillar att springa. Jag hade fel. Efter 31 rundor och 10 veckor vågar jag nu säga att jag är en person som går ut och springer.
Miljöombytet med att flytta till San Francisco tror jag har bidragit till att jag kommit igång. När vi flyttade hit sa vi att vi skulle springa på Embarcadero som går längs vattnet i stan, och det har vi faktiskt gjort. För er som följer mig på Instagram har ni fått ta del av ett antal bilder därifrån. Och fler blir det.
Nu när jag har klarat fem kilometer med hjälp av appen Couch-to-5K så kommer jag att fortsätta springa och kombinera det med något annat. Pilates föreslår Frida, som är en av mina inspirationskällor till att springa. Tack för pepp Frida!
Tack också till Fredrik. Han brukar säga att ”det är bara att träna” och att det är det enda som gäller för att må bra. Lite så är det ju. Det är när jag tränar regelbundet som jag mår som bäst, och den bästa känslan är när jag börjar längta efter att träna.
Kanske blir tio kilometer nästa mål, men tills dess blir det någon kilometer till i taget. Det viktigaste känns ändå som att njuta av den nyvunna friheten under fötterna. Inte trodde väl jag att jag faktiskt är en person som springer.
Idag åt jag lunch med fina vännen Fredrik. Jocke träffade honom på centralen några timmar senare och tog en bild och skrev några rader.
Fredrik ska till Afghanistan med utlandsstyrkan och det känns ganska läskigt. Men det kommer att gå bra.
På återseende Fredrik.
Så var den där månaden slut. Men den ligger nära i minnet. Vi upplevde många ljusa stunder på vår gata i stan, Hayes street, och semestermånaden i San Francisco gav lugn och perspektiv. Nu är vi hemma på vår gata i stan i Stockholm och det känns lika bra. Jobbet har börjat och vardagen är åter.
Det var så mycket jag ville säga, så mycket jag skulle göra under den där långa semestern. Den kändes oändlig. Men det var den inte. Och det gör faktiskt inget har jag kommit fram till. Semestern var så lång den var och de där dagarna när vi strosade runt på San Fransciscos gator gav nog så mycket av tankar och rekreation. Att göra-listan kanske inte väntar, men det finns ju aldrig så många måsten som man (läs jag) tror.
Men vissa saker har jag/vi gjort.
Vi har gjort en plan för hur vi ska fixa lägenheten. Målning, lite nya möbler och väggdekorationer står på listan. Sen blir det inflyttningsfest (eller ska man ha det före?)
Jag har bloggat lite här och fotat. Jag hade velat blogga mycket mer. Men det blev som det blev, och utan internetuppkoppling så spenderade vi tiden på annat. Som att umgås mycket IRL, utforska områden i SF, åka på utflykter, prata med folk om de lever i USA och hur vi lever i Sverige. Efter första veckan kände jag mig illa till mods för att jag var avkopplad från världen, men man vänjer sig.
Det blev ingen bok om min morfar_än, men det kommer att bli en. Jag intervjuade honom i början av semestern och planen är att skriva om hans liv. Jag ska bara få honom att prata lite mer om barndomen och livet, snarare än karriären.
Semester i ”the city by the bay” är härligt! Men det är inte lika härligt att jag, i söndagskväll, lyckades skära mig i vänster handflata på en tallrik som gick sönder när jag diskade. Jacket är ganska djupt, men inga fingrar är skadade. Jag fick chans att uppleva den amerikanska sjukvård på nära håll. Vi åkte till St. Marys sjukhus vid midnatt och fick hjälp direkt. Doktorn kom efter några minuter och sydde ihop min handflata med sex stygn. Så nu har jag bara en hand som funkar (jag har skrivit det här med en hand), men jag hade tur i oturen och det kunde varit mycket värre.
Annars har vi riktig semester och strosar runt på San Franciscos gator och hänger på kaféer och surfar. Tyvärr har vi inget wifi i lägenheten, vilket är ganska frustrerande. Men men, det funkar.
I måndags var vi på vintur med Bison i Sonoma. Och idag ska jag till 826 Valencia, pirat-butiken och skolan.
Har ni inte sett Dave Eggers TED-talk om skolan så kan jag rekommendera det:
http://video.ted.com/assets/player/swf/EmbedPlayer.swf
På fredag ska jag till Techrunch Real Time Stream CrunchUp i Redwood och agendan känns riktigt intressant med folk från bland annat Twitter, WordPress, Yammer, Ustream, Tweetmeme och många fler.
Jag vet, det har varit lite tyst på bloggen ett tag. Men ingen bloggkris. Jag har bara jobbat en del och dessutom börjat träna! Kors i taket.
Ikväll var jag på min gudmor Mirjams företagsglögg. De hade bjudit in en talare som en julklapp till sina kunder, Thomas Lundqvist som är vd för Junibacken här i Stockholm och som har skrivit boken Det biologiska ledarskapet. I den skriver han om hur man kan ta utgångspunkt i biologi inom ledarskap och organisation. Att människan är biologiskt programmerad och att om man tar hänsyn till det kan en arbetsplats bli mer effektiv och bättre.
Junibacken har fått flera priser för att vara en bra arbetsplats och Thomas Lundqvist sa en del intressanta saker om oss människor som de flesta i publiken kunde känna igen sig i eller lära sig av.
Han pratade bland annat om 1-procentsregeln. Att vi i publiken efter en vecka bara skulle komma ihåg en procent av allt det där han sa där på scen. Mycket av informationen försvinner redan vi överföringstillfället och successivt glömmer människan vad hon har hört.
Men det finns knep. Bland annat ”kvittenskommunikation”. Hur många gånger har ni inte suttit i ett möte och efter ni har gått ut därifrån inte varit säkra på vad ni fick för uppgifter från mötet, eller att de andra inte heller har varit säkra och därför inte har fullföljt de uppgifter de blev tilldelade på mötet. Då är det bra att precis innan mötet ska avslutas gå igenom vad var och en i rummet ska göra, något Thomas Lundqvist kallar kvittenskommunikation.
Han pratade också om ”pluralistisk ignorans”, det som i vardagen brukar kallas att något faller mellan stolarna. Det är helt biologiskt betingat menar undersökningar. Ju fler som ser något, som till exempel ett mail, ju färre ingriper om det är något som behöver göras. Man tänker att det där gör någon annan. Det har Thomas Lundqvist bejakat genom att uppmana eller be en person i mailet att göra något och skriva till de andra att ni får det här mailet för er information.
Eftersom människor, enligt biologiska undersökningar, glömmer bort saker de har informerats om så har Junibacken infört repetition (ett ord Thomas Lundqvist använde en del) av informationen till de anställda. De informerar om allt sju gånger under en treveckorsperiod genom de kanaler som finns tillgängliga, som informationsmöten, mail, eller anslagstavlor. För enligt biologiska tester tar det sju gånger för människan att tydligt uppfatta budskapet och komma ihåg det.
”Vi visar både i ord och handling att vi menar något med informationen”, säger Thomas Lundqvist.
Annars kanske de anställda lätt tror att det där är bara något ledningen håller på med, menar han.
”inom alla -skap gäller det att repetera, det säger statistiken”.
Sju är kanske lite för många gånger, men information är ju viktigt särskilt för att inte lämna anställda i den osäkerhet som träder in när det inte får veta vad som händer. Där är webben ett bra komplement. Eftersom mycket av det som sägs också dokumenteras i form av ljud, bild och text påminns vi igen och har möjlighet att gå tillbaka. Vi kan lagra information i en wiki, ett intranät eller i anteckningar som vi kan ha med oss i datormolnet.
I allt detta gäller det också att se sina anställda – recognition är ett av de andra nyckelorden Thomas Lundqvist använde flitigt. Han använder själv metoden han kallar ”the platinum rule”, både privat och som chef. Det är ett steg vidare från ”the golden rule” (den gyllene regeln) där man utgår från sig själv i hur man behandlar andra. Med the platinum rule menas att utgå från mottagaren när man kommunicerar. Det gäller att förstå vad som är viktigt för medarbetarna och vad de pratar om just nu och utgå från det i sin kommunikation både gentemot en enskild medarbetare eller en grupp. Det för att kommunikation ska få genomslag och att medarbetaren ska känna sig berörd och sedd.