Månad: januari 2020

Personligen har det senaste decenniet markerat stora livshändelser och jag tänkte försöka ge mig på att sammanfatta några saker:

2011 gifte vi oss, jag och Björn. Vi sa ja i San Francisco med familj och vänner, och hade världens roligaste fest i Stockholm.

2012 flyttade vi till San Francisco. Planen var att stanna i ett år. Sedan två år till. Och nu är vi här, snart åtta år senare, med många vänner och erfarenheter rikare.

2014 föddes vårt första barn Miranda ❤️

2017 föddes vårt andra barn Alexia ❤️

2018 föddes barnens kusin Lou – dotter till min bror Jesper och hans fru Hanna.

2019 gifte sig min andra bror Joakim med Louise.

—

Mellan 2013 och 2017 var jag gravid sju gånger. Det finns mycket att säga om missfall och det är inget jag har skrivit om här eller i sociala medier förut, mer än i någon enstaka kommentar. Men jag tycker det är viktigt att vi pratar om det och jag upplever att det finns skam kring det i samhället, trots att det är så vanligt. Både ett och två missfall är vanligt. Tre är inte heller så ovanligt.

I vårt fall hittade de inga fel på oss. Teorin är att jag är överfertil och även befruktar ägg som inte ska bli barn. Vår doktor hade erfarenhet av flera par med upprepade missfall som kom ut på andra sidan med fullgångna graviditeter. Men oavsett orsak så tror jag att många skulle må bättre av att veta att man inte är ensam. För även om man kanske vet att man inte är det i teorin, så kan det kännas så. Jag har också vänner som har beskrivit förloppen kring missfallen som ovanliga eller konstiga, men där jag har hört om liknande scenarion från flera håll.

Vi fick fem missfall i olika veckor, tre innan Miranda och två mellan barnen, men alla innan vecka 9 vilket jag är tacksam över. Hur de har påverkat mig kan jag nog inte helt säkert säga än. Jag hade fysiska symptom i samband med och i mellan missfallen, som förhöjd kroppstemperatur, smärta i leder, illamående, migrän med mera. Kroppen utsattes gång på gång för stora förändringar i samband med graviditeterna, vilket oundvikligen påverkade mig. Jag var samtidigt fast besluten om att fortsätta försöka bli gravid och köra på med jobbet. Trots mitt fysiska mående berättade jag inte för mina arbetsgivare om läget.  För jag kände att jag var mitt i alla spännande jobb och sammanhang som korrespondent här borta i Silicon Valley. Rätt eller fel, för det kostade på andra sätt. Säkert skulle en del säga att det var stoiskt och dumdristigt. Men jag var ju inte sjuk och det var inte mitt fel – fastän jag kände någonstans undermedvetet att släppte jag ut det skulle samhället se på mig på det sättet.

För jag är ju inte bara en person som ville ha barn och allt i mitt liv kretsade inte kring det. Liksom att jag i dag inte bara är en person som är mamma, även om barnen alltid går först. Jag vet att jag kunde få kommentarer som ”du som har längtat så mycket efter barn” eller ”åh, du som har kämpat så för detta” när det väl var etablerat att Miranda skulle komma. Även om det var av omtanke och inte något kontroversiellt i sig, kändes det som att det folk i min omgivning sa mest var en projektion av deras egna känslor eller något de föreställde sig att jag kände. För min del tog de fysiska symptomen hårdast just då, men det var få som hörde när jag sa det eller som lyssnade på hur jag uppfattade situationen. Jag skyddade mig själv säkert också psykiskt och tyckte att jag klarade den biten bra.

Det är så klart helt normalt att projicera det man själv tror eller känner kring en situation på andra och för mig var det mest fascinerande att följa det. Jag är lyckligt lottad att ha nära vänner och en fantastisk familj, och det fanns flera i min närhet som brydde sig om mig och stöttade på det sättet de kunde. Men väldigt få som faktiskt satte sig in i situationen och ens frågade eller ville veta vad som pågick. Efteråt har vänner som hamnat i liknande situationer vänt sig till mig för att dela erfarenheter och sagt att de upplevt liknande saker som jag gjorde från andra. Återigen, helt normalt och inte alls ett mått på hur mycket någon bryr sig, men bra att tänka på när det kommer till missfall eller fertilitetsproblem tror jag.

Psykiskt har missfallen säkert kommit ut lite här och där för mig, och jag fick en smäll efter Alexia föddes för då var liksom ”striden” över och vi hade fått två hittills friska barn. Vilket jag är så tacksam och lycklig över! Och ja, vi funderade även på att adoptera eller vara fosterfamilj mellan barnen, men så blev Alexia till och stannade i magen. Varför berättar jag då det här nu? Hade jag velat ha sympatier eller utomstående bekräftelse så hade jag delat det i sociala medier för länge sedan. Men jag tänker att det kanske kan hjälpa någon att normalisera läget eller att inge hopp.

—

Jobbmässigt har de senaste tio åren varit bra och viktiga. Jag fick två år som anställd redaktör på Internetworld i början av decenniet med de härliga kollegorna på IDG (Magnus Höij, Ulrika Halvarsson, Katarina Strömberg och många fler!), vilket är en speciell arbetsplats på många sätt. Jag trivdes väldigt bra på IDG och blev satsad på i form av utbildningar, fick ansvar för olika projekt, modererade, höll föreläsningar och slutade med flaggan i topp när jag blev Årets journalist 2011.

2010-2011 gick jag också en kurs på JMK i Kvinnors ledarskap och undersökande journalistik. En nyttig och omvälvande erfarenhet där jag fick chansen att möta en stark grupp av kvinnor som jag fortfarande håller kontakten med.

Olle Zachrison på Svenska Dagbladet gav mig möjligheten att flytta över till Silicon Valley med Silicon Valley-bloggen och som medarbetare i tidningen. Sedan tog Maria Rimpi över SvDs näringslivsredaktion och vi jobbade vidare tillsammans. Jag lärde mig mycket under tiden jag jobbade för SvD och tidningens läsekrets var så mycket bredare än vad jag hade skrivit för tidigare.

Jag fortsatte också arbetet med Internetworld och IDG från Silicon Valley fram till att Miranda föddes. Det var roliga år, då vi bland annat skickade det sista pappersnumret av Internetworld och Magnus Höij och Katarina Strömberg gjorde en satsning med Linus Larsson och Daniel Goldberg vid rodret.

Under min första föräldraledighet ringde min före detta IDG-kollega Daniel Goldberg och frågade om jag ville vara med i gänget med Viktor Ström i spetsen som skulle starta upp Di Digital på Dagens industri. Hur mycket jag än trivdes med att jobba för SvD så var det svårt att inte tacka ja till ett projekt som liknade det Fredrik Wass och jag hade pratat om många gånger att vi ville göra med Internetworld.

De där första två första åren som Silicon Valley-korrespondent för Di Digital var magiska på något sätt. Så som det kan vara när man får vara med och starta upp något nytt. Jag var integrerad i arbetet trots nio timmars tidsskillnad, och fick vara med på alla veckomöten och planeringsmöten. Gjorde en massa intressanta jobb och lärde mig mycket. Jag och Daniel, och sedan min trogne poddpartner Jonas Leijonhuvfud, poddade varje vecka i flera år, och jag tycker fortfarande att Digitalpodden är lika rolig att göra med kollegorna i dag.

Mitt i graviditeten med Alexia 2017 gjorde jag och proffsproducenten Katarina Andersson också ett radioprogram för Sveriges Radio P1 som heter ”Robotarna kommer” – en serie i fyra delar om utvecklingen av robotar och artificiell intelligens.

Ett tag efter den andra mammaledigheten gav Viktor mig möjligheten att driva bevakningen av kvinnliga grundare för Di Digital och vårt Female Founders-event från redaktionellt håll. Det kändes meningsfullt och som att det gjorde nytta för någon annan. Jag är glad att det gick att göra på distans och att Ida Hansson Brusewitz har gett mig möjligheten att få göra det igen 2020. Hon är numera nyhetschef på Di Digital och flera nya kollegor har tagit vid, medan de flesta från grundgänget har gått vidare. Di Digital består verkligen av ett gäng smarta och kompetenta personer som vet vad de håller på med. Jag känner mig glad och priviligerad över att få jobba vidare med dem under det nya decenniet.

Gott nytt år!

Från vår bröllopsfest i september 2011.