Föräldraledigheten

Tiden går både snabbt och sakta som föräldraledig, för jag kan inte förstå att Miranda redan är nio månader. Samtidigt har jag fått chansen att följa med i alla henne utvecklingsstadier, vilket är också är det som just nu driver fram tiden. Först räknade vi hur många veckor hon var och sedan månader. Den här lilla vackra människan som jag får umgås med på dagarna och nätterna.

När man jobbar är det ju annat som driver fram tiden, som möten, deadlines, resor och projekt. Jag kommer säkert snabbt att gå tillbaka till det sättet att tänka på tid, men nu kommer Miranda också alltid att ge mig det andra tidsperspektivet.

Jag har haft några möten, men knappt skrivit något på nio månader. I april blev det en krönika för Market.se och ett jobb för SvD Näringsliv när jag följde närings- och innovationsminister Mikael Dambergs besök i Silicon Valley. Annars har jag ägnat mig helhjärtat åt vår bebis som är väldigt glad, envis och igång (och mammig!), vilket inte ger så många stunder över. Sedan några månader sover hon hyfsat på kvällarna, vilket betyder att jag kan äta middag och få någon tid framför datorn, men min prioritet är och har varit henne. Jag känner mig dock precis som samma person, men allt är ändå väldigt annorlunda. Mina behov har knappt existerat under den här tiden, men det är egentligen inte något jag har tänkt på så mycket förutom att det var tufft när Miranda vaknade varje timme ett tag.

Vi var nyss i Sverige i två veckor och Miranda sov mycket bättre där. Märkligt, men säkert för att hon fick så mycket uppmärksamhet från familj och vänner. Två veckor är dock inte tillräckligt för att träffa alla jag vill. Tur är att vi också kommer tillbringa sommaren i Sverige och sedan börjar jag jobba igen i september. Det är svårt att tänka sig nu, även om det på samma gång känns helt naturligt. Det finns många motstridiga känslor när det gäller det här med barn. Varför ska man ha dem om man ska lämna bort dem, samtidigt som de måste få stimulans och vi föräldrar måste jobba. Eller måste, men ja ni förstår säkert resonemanget. Måste har ju flera dimensioner och betyder olika saker för olika människor.

Vi har haft väldigt mycket besök under Mirandas första höst och vår. Så blir det när man har valt att bo på andra sidan jordklotet och jag har sett fram emot besöken. Det är fint att få chansen att dela sitt barn med familj och vänner och se hur hon är med andra. Hon börjar bli en helt egen liten person nu och jag är så nyfiken på vem hon är.

När jag säger till amerikanska vänner och bekanta eller folk som bor och jobbar här att jag har tagit ett års föräldraledighet så blir det direkt en diskussion om det amerikanska systemet. Det skiljer sig från stat till stat och Kalifornien har ändå något bättre villkor, vilket i princip innebär några veckors ledighet när barnet kommer. De flesta företag låter mamman vara ledig i tre månader och det går att förlänga någon månad eller två med obetald ledighet. Men många mammor väljer att säga upp sig. Jag har träffat ett antal i den situationen, som inte är beredda att gå tillbaka när bebisen är fyra månader. Under den här tiden har jag träffat en enda pappa som är hemma mer än de första två veckorna, men vissa säger att de ska ta ut fler veckor. Det går att skriva spaltmeter om föräldraledighetsfrågan och kvinnornas situation här.

Mitt nya jobb

I höst börjar jag ett nytt jobb. Jag har fått chansen att jobba med Di Digital tillsammans med stjärnorna Daniel Goldberg, Josefin Jakobsson, Viktor Ström och Jack Werner. Det känns väldigt stort och fint.

Di Digital är en helt ny sajt som vi startar inom Dagens industri. Där ska vi bevaka teknikutveckling, startups och nätkultur, och jag kommer att rapportera härifrån Silicon Valley. Tyvärr innebär det att det inte blir någon fortsättning på Silicon Valley-bloggen på Svenska Dagbladets näringslivssajt, men jag är väldigt glad för de två och ett halvt åren jag har jobbat med näringslivsredaktionen. Nu är det dags för något nytt. Jag har tjuvstartat litegrann och är med i diskussionerna kring den nya sajten samt att det säkert blir lite rapportering även i vår. Annars är jag ledig med vår lilla tjej som snart är nio månader.

Vi ses på Di Digital i höst!

Denna dagen ett liv

Klockan är 23.48 i Kalifornien. Jag kom hem för en liten stund sedan efter att ha gjort bokföring sedan efter lunch. Så kan det bli ibland när en måste ta reda på alla kostnader, skriva ut kvitton, räkna om valutor, kategorisera allt och så vidare.

Då blir det också så att en inte hinner skriva något vettigt Blogg100-inlägg. Men det gör inget, för jag har ju 97 chanser kvar.

Nu måste jag skriva en artikel.

– Det här är inlägg tre av 100 i bloggutmaningen Blogg100

Bakgrunden till att logga mig själv

I februari i år var jag hos en läkare för att göra en rutinhälsoundersökning till en ansökan som hade med mitt visum att göra. Jag kände igen läkaren och det visade sig att han var en av dem som talade på Quantified Self-konferensen på Stanford, som jag bevakade på Silicon Valley-bloggen i september förra året.

Läs mer: Samlar du in data om dig själv och Kevin Kelly: ”Data är den nya oljan”

Quantified Self, eller QS som det förkortas, är en rörelse som handlar om att logga saker kring sig själv på olika sätt. Det kan handla om mat, träning, sömn, hälsa, jobb eller annat som berör vardagen, och innebär att kartlägga livet och se mönster i datan som man kanske kan göra något med

Här kan du läsa mer om QS och jag har även skrivit om det på Internetworld: Nu har datatrenden kommit till dig själv och Tre röster om Quantified self-rörelsen

När jag träffade Dr. A (som han kallas) i februari så frågade han om jag skulle vara intresserad av att logga mig själv i ett tremånadersprogram han kör. Jag tyckte att det verkade intressant och funderade ett tag. Av olika anledningar har jag lagt på mig några kilo under våren, men jag vill inte banta då det blir så fixerat kring mat. Jag har aldrig haft några matnojor och vill heller inte skapa några, och därför tänkte jag att ett QS-experiment kunde vara ett bra alternativ. För det handlar om hela min livsstil och att kartlägga mina vanor, snarare än om bara mat.

Sagt och gjort. Den 7:e maj träffade jag Dr. A igen och gick igenom min vardag, mina vanor och min hälsa. Nästa steg var att träffa Lauren, min ”quant-coach” som jobbar med Dr. A, och vi sågs den 9:e maj och efter det började jag logga mina dagar.

Jag har tänkt att fortsätta blogga om experimentet här, och nästa steg är själva loggandet som jag kommer till i nästa inlägg.

Hej då farfar

I morse berättade jag för Björn om att farfar alltid brukade säga hej då istället för hej när man kom. Och att han gjorde något visst med munnen, som även pappa gör. Det satt kvar även efter att alzheimern tog över farfar och han inte längre var där.

Jag hälsade på honom tre gånger på hemmet. En gång tillsammans med pappa, Tina och farmor. Det var tidigt, när han inte hade varit på Signes Hus i Kungsbacka så länge. Vi satt i farfars rum och försökte prata med honom. Farmor förklarade vem jag var. Farfar försökte prata, men ut kom osammanhängande meningar utan innebörd.

Andra gången var det bara jag och farmor. Vi tog ut farfar på promenad och gick runt i området. Han var glad och stark. Han höll mig hårt i handen, ville inte att vi skulle gå och han försökte fortfarande prata.

Sista gången var på hans födelsedag. Micke var där också, min kusin. Och min faster Anneli och farbror Dan-Åke. Farfar pratade inte lika mycket. Han såg smalare ut, men ändå stark. Vi sjöng. Det var sista gången jag såg honom.

När jag var hemma sist i början av mars sa farmor att det var som vanligt med farfar. Därför blev jag förvånad när pappa ringde i går och sa att det var nära. Men sjukdomen gör ofta att man tynar bort sakta.

Farfar låg i sängen i sitt rum på Signes hus, och skulle inte gå upp mer. Han andades oregelbundet, sa pappa.

Nu i kväll kom mejlet från pappa, om att farfar gick bort i går kväll svensk tid. RIP farfar. Hej då.

Varje dag är en webbdag

I dag har 1 500 personer samlats på Waterfront i Stockholm för Webbdagarna. Jag har varit på plats och twittrat, ställt frågor och modererat för Internetworlds räkning. Det har varit en bra och lång dag, därför blir det ett kort inlägg. Reflektionerna får komma sedan. I morgon fortsätter det och jag ska bland annat också vara med i Studio Webbdagarna på förmiddagen.

– 039 av 100 i #Blogg100

Från ett tåg

Jag sitter och jobbar på tåget mot Stockholm. Jetlaggen har inte varit så farlig faktiskt, förutom att jag sover för lite då. I morgon börjar Webbdagarna, som jag ser mycket fram emot av många olika anledningar. Jag kommer att få jobba med mina fantastiska kollegor på Internetworld. Visserligen gör jag det på distans från San Francisco, men att få träffas IRL och på Webbdagarna slår högre. Jag har varit med på många Webbdagarna och sett eventet växa. Med hela 1 500 besökare den här gången blir det vårt största Stockholms-event någonsin. Det ska bli roligt att hälsa på och prata med gamla och nya ansikten, se Magnus ”in action” på scen och höra folk prata. Jag tänkte reflektera lite kring vad som skiljer sig mellan konferenser här i Sverige och i USA, och återkommer med det.

Kanske ses vi på Webbdagarna?

– 038 av 100 i #Blogg100