Skriva en bok

Lisa Bjerre ska skriva en tillsammans med Urban Lindstedt om e-handel.

Alla de här svenskarna har skrivit en och är med i Kapitel 1:s Bok-SM.

Jag skulle också kunna skriva en. Inte nu, men någon gång. Det är lite som att ta körkort. Bara lite, fast ändå. ”Alla kan göra det”. Men kanske inte i lika stor utsträckning och det kostar mer att skriva en bok. Man kan ju också eventuellt tjäna mer pengar på det dock.

Jag brukar säga det, att jag vill skriva en bok. Och då kommer frågor som: vad ska den handla om? ska den vara skönlitterär?, både från mig själv och omgivningen. Jag får tänka på det.

Med internet kan alla bli sin egen publicist. Jag har skrivit en del om det här, här, här och här.  Om hur företag som Blurb, Lulu och Vulkan låter dig ladda ner böcker från olika format och beställa så många du själv vill.  Den här bloggen kan ju bli en bok, eller min förra blogg. Det har författaren Bodil Malmsten gjort, en bok av sin blogg: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Den är riktigt bra.

Får man be om rekommendationer?

Ja, är svaret om man frågar en amerikan. Men svaret är nog inte lika självklart om man frågar en svensk.

Idag sa en kollega vid kaffeautomaten att han äntligen har gått med i LinkedIn. ”Vad är LinkedIn egentligen bra för?”, frågade en annan av kollegorna. ”Det har så vitt jag vet aldrig lett till att man diskuterar ett nytt jobb eller rekommenderar kontakter till varandra”.

Det har det ju såklart, LinkedIn har fått sin revival och tjänar bra pengar. Men det ligger något i det. Kanske för att man inte vågar använda det aktivt. Men vissa vågar och ber om rekommendationer. Jag har inte skrivit en sådan till någon än, men känner att jag borde. Frågan är om det rätta sättet är att be om det i Sverige?

bild-4

Kollegan: ”Jag skrev en rekommendation på den första förfrågan, men sen tröttnade jag på massmejlen.”

Be eller få, det borde kunna få vara båda två.

Prestationsprinsessorna

Det är sällan jag eldar upp mig i soffan framför min Mac. Visst jag diskuterar engagerat med den som sitter bakom Mac:en bredvid mig, tänker och analyserar. Men nu måste jag bara kommentera Ebba von Sydow vs. Linda Skugge. Jag tänker inte ta parti (usch va’ jag är tråkig jag vet), men jag måste ändå säga att jag håller med Ebba von Sydow om:
”Vad vet en sådan som Linda Skugge om mitt liv? Och vad ger henne rätten att se ner på det?”

Och gnällandet det gör ju Linda Skugge så bra själv.

Men det är väl som Deeped säger, att hon gör det för linkbait.

I efterdyningarna av 24 hour business camp

Det har gått några veckor sen entreprenörerna gick i mål på 24 hour business camp. Jag fick möjlighet att bevaka eventet och genom Björn Falkevik som var min partner i filmandet och min Nikon D80 så pratade jag med många av deltagarna. Har bara inte hunnit blogga om det än (som mycket annat). Men här kommer några tankar.

24 hour business camp gick ut på att bygga webbtjänster på 24 timmar. 90 svenska webbentreprenörer var på plats på spa-och konferensanläggningen Hasseludden Yasuragi. Mediabevakningen var massiv, få event i Sverige har fått en sådan uppmärksamhet. Och det är lätt att fastna i listan över de 52 webbtjänsterna som byggdes under ett dygn. Att testa, läsa och lyssna.

Men det var inte det jag ville skriva om.

Det jag ville säga är hur fascinerande det är när människor träffas under former som 24 hour business camp. Den energi och de synergier som ger en styrka att bli lite smartare, lite snabbare. En tävling mot tiden, men med samma mål.

Här intervjuar jag Ted Valentin om 24 hour business camp. Han säger bland annat.

”Jag hade idéen och har tagit på mig att hålla i det, men drivkraften i det här är alla i nätverket”.

”Jag har medvetet haft den strategin att jag inte har sagt så mycket om var, när och hur saker och ting ska hända. Jag har bara räknat med att folk kommer att lösa det som en crowd. Fråga inte mig om grejer utan ta reda på det själva och sprid informationen.”

Och det funkade.

Jag har varit med om det förr i Silicon Valley när jag jobbade på CNET News.com. Jag anmälde mig till och med att jobba helg frivilligt för att få vara med om det. För det som händer med människor när de är en del av ett sammanhang och träffas under otvingade former är väldigt speciellt. Svårt att förklara eller ta på. Det går på något sätt att likna vid ett samhälle som anammar och samlas kring ett nytt fenomen som internet till exempel, men i mikroformat och i extrem hög hastighet.

Jag tajmade iPhone-släppet i USA och var på iPhone Developers Camp som ägde i rum i Adobes lokaler i San Francisco. Där lyckades deltagarna bygga över 50 nya applikationer på en helg, och då hade de precis lagt vantarna på telefonen. Dit kom inga färdigställda team utan folket grupperade sig på plats och delade med sig av kod till varandra. Läs artikel här och se bildspel här.

Jag var också på SuperHappyDevHouse 19 (det var 19:e i raden, nu är de snart uppe i 30), ett utvecklarevent som då arrangerades i folks hem. Se bildspel här! Där samlades folk för att utveckla, äta, festa och umgås under en helg.

En skillnad jag har upplevt mellan utvecklareventen i USA och 24 hour business camp var att de svenska utvecklarna/entreprenörerna är mer sociala. Visst, jag har bara träffat några få geeks i dalen och såklart finns det många sociala geeks där, men ändå. Mikael Zackrisson skriver intressant om den sociala nörden på VA-bloggen Nätet.

Jaiku vs. Bloggy

Det har gått en vecka sen stora delar av mitt nätverk på mikrobloggen Jaiku flyttade över till mikrobloggen Bloggy, och över 50 nya mejl väntade i min inbox med nya följeslagare på Bloggy (vilket ökar varje dag). Jag skrev en krönika om det på Internetworlds blogg Digitala Affärer och till nästa nummer av tidningen här!

”Jag står vid mikrobloggens vägskäl och vet inte vilken väg jag ska gå.” (ur krönikan)

Det var ju inte bokstavligt menat som ni förstår och riktigt så dramatiskt är det kanske inte. Men ändå. Som sagt i krönikan så känner jag just nu att förlorar viktig information. Både i jobbet och privat. Jag använder Jaiku till mångt och mycket som ett journalistiskt arbetsredskap (jag har skrivit om det tidigare här). Vissa i nätverket väljer att också låta inläggen från Bloggy till Jaiku och andra tvärtom. Men det finns också dem som har valt att bara vara på ett ställe.

Martin Edenström, projektledare på Cybercom med bloggen Episerver Polopoly Sharepoint CMS blogg, kommenterar min krönika på Digitala Affärer och håller med, men menar också att nu finns det tid över till att göra något mer konkret. Vilket stämmer till viss del. Men det har blivit viktigt för mig som journalist att finnas i och bevaka mikrobloggsflödena. Där får jag idéer, kan ställa frågor och få kontakt med intervjupersoner både dem som är där och genom tips från dem. Det är alltså även det konkret arbetstid.

Hur använder ni mikrobloggar i jobbet, eller funderar ni på att göra det?