Livebevakning ftw!

I dag har jag livebevakat Apples event. Jag har liverapporterat en hel del sedan jag flyttade till San Francisco för fyra år sedan och det är (nästan) alltid lika roligt. Det är farten som lockar och stundens hetta. Efteråt känns det ganska tomt, men ändå tillfredsställande på något sätt.

Det finns något kittlande i att det är live och läsarna liksom är där med mig. Visst låter det klyschigt, men det ligger ändå något i det. Särskilt när jag är på plats. När jag sitter där med datorn i knät och hoppas att uppkopplingen ska hålla och wifi:t inte gå ner.

Googles och Facebooks event har jag livebloggat från på plats, men Apple-eventen har jag mest bevakat på håll. Två gånger har jag blivit inbjuden av Apple. Den första gången var i ett gammalt auditorium utan eluttag. Jag skulle lämna en artikel till tidningen (SvD Näringsliv) och efter keynoten satt jag på det kalla stengolvet utanför salen för att få ström. Vad gör man inte för en deadline?

– Det här är inlägg 16 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Samvaro eller hemmet

Det är söndag och jag sitter i arbetshörnan i vårt sovrum och jobbar. Runtomkring mig och i de andra rummen är det mer eller mindre kaos. Det blir lätt så med en liten människa. Vi plockar undan, hon plockar fram. Och så fortsätter det så.

Det gäller för mig att tänka att det är okej. Jag gillar inte oordning, men jag har blivit bättre på det genom åren. Det finns annat som är viktigare. Som att bygga kojor med sitt barn under ett täcke och rita istället för att tvätta.

Jag messade just en kompis om det. Att samvaro är viktigare än hemmet. Både i hemmet och ute med andra. Just nu jobbar jag 60 procent (även om det aldrig blir det) och går på grejer med Miranda två gånger i veckan – lekgrupp och sångstund. Det känns mycket viktigare än att det är ordning hemma. Även om det ibland känns lite kaosigt i mitt ordningssinne.

– Det här är inlägg 15 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Sverige i april

I april ska vi åka en sväng till Sverige. Först till Göteborg och sen Stockholm. Jag längtar! Det blir väl så när det närmar sig.

Jag är splittrad när det gäller att bo utomlands. San Francisco är mitt hem just nu och jag trivs väldigt bra här. Livet är enklare på flera sätt, särskilt med klimatet. Mörkret är inte lika påtagligt här som därhemma. Framförallt i hur det påverkar människor när klimatet är jämnare och varmare.

Vi har bott i San Francisco i fyra år nu, nästan lika många som jag bodde i Stockholm som vuxen. Jag tror ändå att vi kommer flytta tillbaka till Sverige. Det känns så. Men det kommer inte att bli lätt.

Flyget till Sverige.jpegDen osminkade sanningen från flyget hem till Sverige i april förra året.

– Det här är inlägg 14 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Unga raderar innehåll i sociala medier

Något jag har observerat är att unga vuxna och tonåringar ofta raderar foton eller till och med hela konton i sociala medier. Det är fascinerande att se hur olika generationer hanterar sitt innehåll i sociala medier.

I min generation är det precis som att finns innehållet där så ska det stanna. Vi bygger på, förvaltar, organiserar och går tillbaka i tiden. Jag är själv sådan. Min nostalgiska ådra pockar ofta på och jag vältrar mig gärna i gamla inlägg och foton i appen Timehop.

Men för de unga verkar det vara mycket mer lättvindigt. Som att de där fotona de tog för ett år sedan inte spelar någon roll. Eller att de inte vill synas med en gammal pojkvän eller flickvän och helt enkelt rensar ut det som inte passar. De regisserar sina liv på ett sätt som jag inte anser mig ha rätt att göra.

– Det här är inlägg tolv av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Kodare på tre månader?

Startups som kommer utifrån och försöker etablera sig i Silicon Valley behåller oftast sin utvecklingsavdelning på hemmaplan. Utvecklare är en trång sektion här liksom i andra delar av världen.

I dag gick mitt reportage om Hack Reactor ut, skolan som har kallats ett ”Harvard för programmerare”. Det är ett sätt att lösa bristen på utvecklare, med att utbilda nya på tre månader. Men ett dyrt sådant. Över 100 000 kronor kostar Hack Reactors program, dock får 99 procent av studenterna jobb, enligt rektorn Caroline Esmurdoc.

På Hack Reactor träffade jag bland andra Gloria Ma (till höger nedan) som har tagit en examen från Yale, men kände sig inte praktiskt redo för att jobba som programmerare.

Här finns reportaget.

– Det här är inlägg elva av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.