Mormor och jag ❤
Jag var bara tio år när min mormor dog. Margaret hette hon, och Elisabeth i andranamn som både jag och Miranda. Hon låg på sjukhus i ett halvår innan hon gick bort och jag fick bara hälsa på en gång. Jag har en svag bild av det i minnet, hur mormor låg där tunn men med ett leende på läpparna när jag kom.
Vi lekte mycket när jag var liten, jag och mormor. Hon gjorde små smörgåsar till mig med hönökaka och kalvkorv på, vilket var Göteborgs-delikatesser när jag var barn. Fram till jag var sju år växte jag upp i Stockholm och varje gång vi besökte mormor och morfar eller de kom till oss var det fest.
Jag kommer ihåg den dagen då mormor dog. Visst var det väntat, men ingen kan väl förbereda sig på döden. Alla vuxna gick som osaliga andar i mormors och morfars hus. När det var dags för begravning fick inte jag och mina bröder vara med. Så var det nog ofta på den tiden, att barn inte var med. Men jag har tänkt på det ofta att jag hade velat det, och jag tycker att barn ska få vara med att uppleva döden. Det hjälper nog också vuxna att sörja om barnen får vara delaktiga.
I dag var det dags för min farmors begravning. Hon blev 89 år och sa till min kusin ett par veckor innan hon dog att hon var nöjd med sitt liv. Det var skönt att höra, även om jag hade velat träffa henne igen. Som jag skrev när hon gick bort, är jag inte klar med vår relation. Men man blir väl aldrig det.
Tyvärr ska jag inte vara med på begravningen den här gången heller. Det skär lite i hjärtat när jag tänker på det och på farmor som nog gärna hade velat att jag skulle vara där. Men eftersom jag bor i San Francisco och har ett litet barn så kändes det inte vettigt att åka så långt. Fast jag är där i tanken och hjärtat.
Farmor med Miranda den 28 april förra året ❤
– Det här är inlägg sju av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.
molsson.com 