I går hade vi gravsättning för farmor. Det var fint. Stillsamt. Jag tänkte på när hon och jag gick till farfars grav tillsammans, där hon nu ska ligga. Det är en fin och öppen plats, som ligger lite avskild från själva kyrkogården.
Sedan gick vi till hennes hus. Det var som hon fortfarande var där. Allt stod stilla liksom. Doften av farmor fanns kvar. Det låg ett skynke i soffan där hon hade suttit innan hon flyttade till äldreboendet för ett halvår sedan. Hushållspapper låg fortfarande framme. Och lappar från personalen som kom hem och såg till henne.
Jag kunde återigen se farmor irra omkring i huset i morgonrock. Men också den levnadsglada, starka farmor. Som alltid stod i dörröppningen när man kom. Den farmor som lagade mat och bakade. Propsade på att man skulle ta mer och berättade alla detaljer om den senaste utflykten med pensionärsföreningen.
Vi gick runt i huset och jag tittade på alla minnen från min barndom. På de små trähundarna jag lekte med och trollen på gästtoaletten.
Älskade farmor.
– Det här är inlägg 25 av 100 i bloggutmaningen Blogg 100 (som jag har tveakat lite, men jag kommer inte att ge upp!)
molsson.com 