Dagens omvärldsbevakning

I nästa nummer av Internetworld (10) har jag skrivit en artikel om GTD (Getting Things Done), till vilken jag fick utmärkta tips från Bubblan (en grupp härliga människor som är insnöade på internet) på mikrobloggen Jaikun. Som sagt i tidigare inlägg, vart kan man få 35 intervjusvar på så kort tid?

Jag frågade även om hur bubblan omvärldsbevakar, men det fick tyvärr inte plats i artikeln så därför kommer lite om det här istället.

Jag fick ett antal intressanta svar som bekräftar flera av de trender som utkristalliserar sig bland den internet-savviga befolkningen. Jyri Engeström, en av grundarna till Jaiku, menar att kommer att få nyheter via våra sociala nätverk på nätet i takt med att uppdateringen sker mer och mer i realtid. Jag skrev om det i mitt senaste internettrendsknäck och Bison skrev om det under vinjetten ”Samhället” i tidningen.

Bubblan svarar främst att de omvärldsbevakar via Jaiku och RSS. De har självklart också en massa olika tjänster de använder, som Google Reader, Friendfeed, Facebook, Twingly och företagsinterna flöden. Men gemensamt är att de redan är där. Dit framtidstrenden säger att ”alla” kommer att komma. Det tycker jag är fascinerande.

@agaton frågade mig i Jaiku-tråden hur jag gör. Jag kom och tänka på en gammal Internetworld-kollega, Simon Bendelin, som brukade säga till mig: ”Miriam, du lever i framtiden” (det gällde ju inte bara omvärldsbevakning, men även det). Och det gör jag säkert delvis tillsammans med de andra i Bubblan. Jag får många av mina idéer och nyhetstips från Jaiku-bubblan och Facebook och jag har mina RSS-flöden. En tjänst jag gillar är Sesams nyhetssök. Vill jag snabbt hitta bakgrundsinfo om något eller senaste nytt i ett ämne så går jag dit.

Men jag måste villigt erkänna, och det här gäller inte främst omvärldsbevakning utan GTD, att jag fortfarande dyrkar min papperskalender. Jag har Google Calender och jag använder den, men min fysiska kalender klarar jag mig inte utan. Jag har fotografiskt minne över veckan och kan se framför mig om jag har ett möte eller om någon fyller år. Det bevisades bara ytterligare när jag glömde kalendern hos en vän och inte fick tillbaka den förrän en vecka senare. Jag missade en träff med två kompisar. JAG missade. Det händer inte. Jaja. Man är ju bara människa.

Jag vill åka till Silicon Valley i lågkonjunktur

Häromdagen mailade jag med en av mina vänner på CNET News.com. CNET har ju blivit uppköpt av CBS och det kommer säkert att förändra ett och annat på företaget. Men det verkar inte innebära några större orosmoln på himlen för mina gamla kollegor. Det gör såklart lågkonjunkturen. Min vän (som många andra) säger att det är anmärkningsvärt hur mycket vi har ”screwed up” och att vi kommer att titta tillbaka på den här perioden som en av de mest fascinerande perioderna i kapitalismens historia.

När jag var i Silicon Valley från februari till september förra året så blomstrade konjunkturen för fullt. Riskkapitalet flödade och alla kurvor pekade uppåt. Optimismen var på topp, men visst man skulle inte förivra sig. Det fick inte bli som under förra IT-bubblan.

Jag är säker på att optimismen består, förnekelsefasen är inte över än (förutom möjligtvis på bostadsmarknaden i USA, men inte i Sverige_än). Men jag är också säker på att dalen känns annorlunda. Trots att jag inte varit där. Det skulle vara intressant att åka dit och känna skillnaden även om skälet till det inte är så roligt. För vem vill att allt-är-möjligt-andan ska dala.

I ett antal blogginlägg, bland annat på Martin Spanar!, jag har läst de senaste dagarna har bloggarna refererat till den amerikanska entreprenören och affärsängeln Paul Graham och hans inlägg om ”Why to start a startup in a bad economy”. Han skriver att en recession kan vara en bra tid att starta en startup, eller inte. Att det främst beror på grundarna, oavsett låg- eller högkonjunktur.

Det påminner mig om en av de startups jag träffade i dalen. Det var någon gång i mars, när jag som ny reporter på News.com gav mig iväg till Mountain View och Paul Grahams startup-factory Ycombinator. Där mötte jag bland andra tre svenska entreprenörer som driver mobilchattjänsten Heysan.com och Justin som då sände live på Justin.tv (samt roboten Dexter, men det får jag skriva om en annan dag). Men den startup jag tänkte på var Zenter, en tjänst för online-presentationer som köptes upp av Google i juni förra året. De två killarna som startade Zenter var redan från början fast beslutna att bli uppköpta av Google. Den ena hade ett nyfött barn och fru i en annan delstat och sa upp sig från sitt fasta jobb för att ägna sig åt Zenter på heltid. Riskfyllt, men det visade ju sig vara lyckosamt. Och jag måste erkänna att jag var inte helt övertygad när jag var där i mars, för tjänsten var inte unik. Det måste främst ha berott Zenters två grundare.

Med full fart på de elektroniska vägarna

I veckan träffade jag Malin Stråhle för en intervju till nästa nummer av Internetworld. Intervjun handlade om Marianova.se där hon är vd. Men det är en annan historia.

Malin Stråhle berättade också för mig om en resa hon gjorde 1995 för att ta reda på hur ”IT förändrade vårt sätt att leva och verka”.

1995 åkte Malin Stråhle, tillsammans med tre vänner, bil över den amerikanska kontinenten. De kallade resan Route 95 (det här vet säkert många av er om, men för mig som fortfarande gick på gymnasiet, i första ring, 1995 så var Route 95 något nytt). Den började i Los Angeles i slutet av juni och slutade i New York i början av augusti. Syftet med resan var att med egna ögon se hur långt de amerikanska universiteten hade kommit med informationsteknologi som till exempel datoriserad undervisning. Och PR-faktorn var hög. Route 95 uppmärksammades stort i medierna och bland annat sponsrade Saab tjejerna med en bil.

Jag hittar en gammal text här. Och en av slutsatserna tjejerna drog från resan var:

”E-mail har fått en nyckelfunktion och är den nätverkstjänst som används mest. Det är ett snabbt och effektivt sätt att kommunicera, både inom och utanför universiteten. Intressant är att e-mail har ändrat relationen mellan lärare och studenter i vissa avseenden. Studenterna får lättare tag på sin upptagna professor via e-mail och kan få ett snabbt svar. Å andra sidan kan professorn gömma sig bakom sin e-mailbox istället för att finnas tillgänglig på sitt rum. Gruppövningar kan ske i ”chatgroups”, där handledare och studenter diskuterar givna ämnen genom sina datorer. Det är dock viktigt att komma ihåg att den nya tekniken är ett komplement, ingen ersättning för de metoder som redan finns.”

Sätten på hur man kommunicerar digitalt fanns redan då, om än outvecklade.

Under vägen skrev de en ”multimediadagbok” (dåtidens blogg) och väl tillbaka i Sverige avslutade de projektet med en bok, ”Route 95 – Med hela världen som mötesplats”. Sommaren efter gjorde tjejerna en ny resa med liknande mål, men den här gången i Sverige och resan kallade de E96. Det hann aldrig bli någon bok för Malin Stråhle åkte till San Francisco, startade ett konsultbolag (tillsammans med en av de andra tjejerna som var med på Route 95 och E96) och jobbade med strategier för IT-projekt under sju år.

Undra om man skulle kunna göra en liknande resa idag? Troligen inte med samma uppmärksamhet som tjejerna fick. De hade precis rätt timing – när allt började. Och Malin Stråhle träffade en hel del intressanta människor på vägen. Vissa av dem hennes vänner än idag, som Howard Rheingold för att nämna en.

Generation Y

I nummer sju av Internetworld skrev jag en artikel om Generation Y som ligger på vår webb idag. Det är ett ämne som verkligen intresserar mig och som jag även skrev om på CNET News.com.

80-talisten jag intervjuade till Internetworld, Helena Mischel, sa mycket som var intressant. Men något som jag hört många uttrycka på olika sätt och som Helena sa i referens till Twingly där hon jobbade i somras var:

”– …Det är viktigt att ha frihet även om man inte utnyttjar den. Det gör mycket att veta att arbetsgivaren litar på en. Att anteckna varje timme funkar inte.
Hon menar att varje timme ändå inte är effektiv och att man då ska ha friheten att disponera sin tid själv.
– Man jobbar inte bra hela tiden och det är bättre att arbeta när det går framåt. På Twingly jobbade vi frivilligt mycket mer än åtta timmar per dag. När man har mål och tycker att det är roligt så går det bra.”

Hennes chef på Twingly, vd:n Martin Källström, sa såhär:

”Twinglys anställda har en stor flexibilitet och kan göra vad de vill på arbetstid, hävdar han.
– Vi mäter inte hur många arbetstimmar man jobbar, så länge man gör sitt jobb och inte är borta så det hindrar arbetet för resten av gruppen.
Individens prestation mäts inte i tid och Twingly har ingen formell tidrapportering och redovisning om vem som har gjort vad.
– Jag tror att det passar yngre människor mycket bättre.”

Och det passar nog många bättre, yngre som äldre. Visst jag tror på arbetstider, men även på flexibilitet. Passar det bättre att jobba hemma en dag är det också bra, kanske till och med mer effektivt. Varje timme är inte lika effektiv, som Helena säger, och så är det nog för de flesta. Under den timmen/timmarna kan man ju istället variera sig och fokusera på något annat för en stund, vilket kan tillföra arbetet något annat som reflektion eller inspiration.

Sociala medier som journalistiska arbetsverktyg

Idag (läs söndag) ställde Kristin Heinonen, PR-tjej från Sund Kommunikation i Malmö som ligger bakom bloggen What’s Next tillsammans med Tomas Wennström, en intressant fråga på jaiku: @bubblanjournalister: Hur använder ni sociala medier som arbetsverktyg? Vad är mest givande?

Jag svarade: @kristinheinonen att jag har många exempel på där jag har fått tag på rätt intervjupersoner eller fått uppslag till en artikel genom jaiku. Den här tråden är ett bra exempel.

I den frågade jag bubblan om vilka GTD- (getting things done) verktyg de använder i sin vardag för att jag skulle få idéer till ett knäck i nästa nummer av Internetworld. Och jag fick 35 svar. Det är inte varje dag man kan intervjua 35 personer på samma dag (okej det var svar från två dagar) och dessutom få så många kvalificerade svar.

Sociala medier som Jaiku, Facebook och bloggar är idag några av mina främsta arbetsverktyg. Men det har inte alltid varit så. Jag började använda Facebook i februari förra året när jag jobbade på CNET News.com i San Francisco. Eller rättare sagt, jag signade upp mig på Facebook när jag började där i februari för att en CNET-kollega sa att där skulle jag kunna hitta intervjupersoner. Jag måste erkänna att jag då inte riktigt förstod vad hon menade. Men tji fick jag. En månad senare loggade jag in på mitt konto på Facebook igen och började adda vänner. Och många av mina kontakter i USA förvaltar jag just där.

Häromdagen var min chef Ulrika Halvarssons barn på besök på jobbet. Ulrika skulle precis stänga ner sin dator när sonen utbrister: ” Facebook, det är väl inte ditt jobb.” Men det är det såklart. Den eviga diskussionen om att anställda ska få logga in på Facebook eller inte på jobbet finns inte hos oss. Tvärtom.

Hur läser du bloggar?

När jag valde design till den här bloggen så funderade jag på hur jag faktiskt läser bloggar. Och om någon kommer att läsa min blogg går den personen då in på Molsson.com eller läser den via RSS.

Jag upptäckte till exempel att Henrik Torstenssons blogg faktiskt är svart (har den alltid varit det?). Det är en av de bloggarna jag läser i Google Reader. Andra läser jag på den egna sidan, som Bisonblog och Can’t never did nothin’ and neither did couldn’t. Men varför? Delvis har det med mina bevakningsområden i mitt jobb att göra. Via RSS läser jag de bloggar som skriver om saker jag har intresse av på Internetworld. De vill jag kunna kolla av snabbt och lätt i Reader. Andra läser jag mer för underhållning och då känns det viktigare att få allt det där runtomkring själva inlägget som bild, text om personen, läs mer-länkar och allt annat lull-lull man kan tänka sig.

Hur läser du bloggar?

Webb 2.0 har dött?

Michael Arrington skriver på Techcrunch att webb 2.0 har dött. Några i jaiku-bubblan håller med. Inte jag. Jag tycker delvis som jesperlind skriver i hans jaiku-kommentar. Att webb 2.0 ”egentligen bara är en marknadsföringsterm”. Det var något Tim O’Reilly drog till med när han behövde ett begrepp att bygga en konferens runt. Men idén om webb 2.0, oavsett om det bara en term, har införlivats på många håll. Om det så är i Aktiespararnas community eller på Annonskartan.se.

När jag kom till Silicon Valley förra året var konjunkturen fortfarande i topp, riskkapitalisterna visste inte vart de skulle göra av pengarna och varje webb 2.0-startup tyckte att det hade kommit på något unikt. Okej, så är det kanske inte idag. Men att använda webbens möjligheter till mashups och interaktion för marknadsföring och försäljning har aldrig varit viktigare.

Många av de företag jag bevakar på Internetworld har kanske bara hört begreppet webb 2.0 flyktigt. Men de inser, i allt högre utsträckning, att det webb 2.0 står för är sådana förändringar de måste göra med sin webb. Och med lågkonjunkturen bli nätets möjligheter ännu viktigare. Kostnadseffektivt, mätbart och med stor räckvidd. Det gäller bara att våga satsa lite initialt och tänka längre än morgondagens vinst.

Webb 2.0 lever i allra högsta grad.

Idag kan vara dagen…

…som jag börjar skriva på den här bloggen. Eftersom idag kan jag posta att jag var med i What’s Next-panelen tillsammans med profilerna Joakim Jardenberg, Karin Adelsköld och Fredrik Wass.

Här är ämnena vi diskuterade:

Lyssna här!