Kategori: Media

Enligt World Internet Institutes årliga rapport (och flera andra undersökningar med ungefär samma resultat) så är det dubbelt så vanligt att kvinnor, upp till 25 år, bloggar än män. Närmare bestämt 22 procent av de unga svenska kvinnorna bloggar.

Men vad innebär det för dem? Det var något vi bland annat diskuterade på en ”Geek Girl dinner” för några veckor sedan som Annika Lidne (Disruptive Media) hade anordnat :).

Lär de bloggande tjejerna sig att hantera modern teknik bättre och blir deras språkbruk rikare och mer nyanserat? I så fall är det verkligen konkurrenskraftiga verktyg inför framtida yrkesliv. För trots att vi är digitala immigranter och de är infödingar så går ändå inte datorkunskapen att ta för givet hos de yngre. De tar för givet att datorer finns och ett liv utan internet kan de inte överblicka. Men det innebär för den delen inte att de ”kan” datorer.

Men bloggandet gör kanske saken bättre. Dessutom får de utlopp för känslor och tankar i sina bloggar. Det gäller bara att de inte sprider digitala avtryck som kan vara till skada för just det där jobbet i vilket deras kunskaper från bloggandet kan vara till nytta. Men så kommer väl inte en arbetsgivare att resonera i framtiden?

Läs mer om vad tjejers bloggande kan leda till i Fredrik Wass artikel här!

Det är ett av Esther Dysons råd till entreprenörer i en video jag hittade från Vator.tv – inget nytt kanske, men det tål att upprepas och Esther Dyson kan vara värd att lyssna på. Hon är entreprenör, investerare, en känd kommentator kring den digitala utvecklingen och har investerat i företag som Flickr, Del.ic.ious och på senare tid 23andme (har ni inte hört talas om 23andme så kolla upp det).

Esther Dyson ger tre råd till entreprenörer i videon:

Lyssna – då tror folk att du är smart, om du pratar på utan att ha koll på vad de ska säga så kan du verka dum.

Gör en sak bra – istället för att göra fyra, fem halvdant.

Gör nya misstag – det är så du lär dig.

Och det gäller ju inte bara entreprenörer utan de flesta av oss. Lyssna in dig innan du pratar så har du mycket större möjlighet att få gehör när du väl har samlat på dig kunskaper genom att lyssna.

Att bli riktigt bra på en sak kan leda till framgång både för dig själv personligen och i en yrkesroll. En expertroll är ett allt vanligare sätt att profilera sig idag. Men att specialisera sig inom ett område hindrar ju inte från att ha en allmänt bred kunskap. Bredd genom djup är det 80-talisterna generellt verkar satsa på (läs om det här i en av mina artiklar om Generation Y).

Att göra misstag är svårt att acceptera. Det tycker i alla fall jag, men jag övar mig. Vi är ju trots allt bara människor och av alla misstag vi gör så lär vi oss något nytt.

Jag träffade Esther Dyson förra året på internetkonferensen SIME då jag intervjuade henne till Internetworld. Då berättade hon också lite om sina investeringar i företag som jobbar med rymdresor. Hon har under ett antal år anordnat en konferens för entreprenörer inom området och nu tränar hon för att själv åka upp i rymden. Träningen går att följa i hennes Flickr-flöde här! och på bloggen Esther Dyson’s Flight School. Verkar läskigt, men ändå lite spännande!

Jag vet. Det var ett tag sedan. Men det är inte så att jag inte har tänkt. Och det är inte så att jag inte har en lista med saker jag skulle vilja blogga om.

Sanningen är den att jag har en liten bloggkris.

Jag vet inte riktigt i vilken riktning jag ska ta Molsson.com. Vem ska jag skriva för? Vad är syftet med bloggen? Det är (vänliga) frågor jag har fått av människor i min närhet som mest är nyfikna, men som får mig att ifrågasätta. Jag försöker just nu ta reda på svaren.

Jag hade länge tänkt att blogga igen (gjorde det under åtta månader när jag bodde i SF förra året), men min tid och mitt engagemang har gått till Internetworld. När jag började skriva här ville jag att det skulle vara om saker som intresserar mig, men som inte har en naturlig plats i min bevakning på tidningen och saker om journalistik, media och utveckling i allmänhet. Men vem jag ska skriva för och syftet? Det vet jag (riktigt) inte. Än. Det kanske bara är att fortsätta skriva. Och inte tänka så mycket.

Häromdagen mailade jag med en av mina vänner på CNET News.com. CNET har ju blivit uppköpt av CBS och det kommer säkert att förändra ett och annat på företaget. Men det verkar inte innebära några större orosmoln på himlen för mina gamla kollegor. Det gör såklart lågkonjunkturen. Min vän (som många andra) säger att det är anmärkningsvärt hur mycket vi har ”screwed up” och att vi kommer att titta tillbaka på den här perioden som en av de mest fascinerande perioderna i kapitalismens historia.

När jag var i Silicon Valley från februari till september förra året så blomstrade konjunkturen för fullt. Riskkapitalet flödade och alla kurvor pekade uppåt. Optimismen var på topp, men visst man skulle inte förivra sig. Det fick inte bli som under förra IT-bubblan.

Jag är säker på att optimismen består, förnekelsefasen är inte över än (förutom möjligtvis på bostadsmarknaden i USA, men inte i Sverige_än). Men jag är också säker på att dalen känns annorlunda. Trots att jag inte varit där. Det skulle vara intressant att åka dit och känna skillnaden även om skälet till det inte är så roligt. För vem vill att allt-är-möjligt-andan ska dala.

I ett antal blogginlägg, bland annat på Martin Spanar!, jag har läst de senaste dagarna har bloggarna refererat till den amerikanska entreprenören och affärsängeln Paul Graham och hans inlägg om ”Why to start a startup in a bad economy”. Han skriver att en recession kan vara en bra tid att starta en startup, eller inte. Att det främst beror på grundarna, oavsett låg- eller högkonjunktur.

Det påminner mig om en av de startups jag träffade i dalen. Det var någon gång i mars, när jag som ny reporter på News.com gav mig iväg till Mountain View och Paul Grahams startup-factory Ycombinator. Där mötte jag bland andra tre svenska entreprenörer som driver mobilchattjänsten Heysan.com och Justin som då sände live på Justin.tv (samt roboten Dexter, men det får jag skriva om en annan dag). Men den startup jag tänkte på var Zenter, en tjänst för online-presentationer som köptes upp av Google i juni förra året. De två killarna som startade Zenter var redan från början fast beslutna att bli uppköpta av Google. Den ena hade ett nyfött barn och fru i en annan delstat och sa upp sig från sitt fasta jobb för att ägna sig åt Zenter på heltid. Riskfyllt, men det visade ju sig vara lyckosamt. Och jag måste erkänna att jag var inte helt övertygad när jag var där i mars, för tjänsten var inte unik. Det måste främst ha berott Zenters två grundare.

I veckan träffade jag Malin Stråhle för en intervju till nästa nummer av Internetworld. Intervjun handlade om Marianova.se där hon är vd. Men det är en annan historia.

Malin Stråhle berättade också för mig om en resa hon gjorde 1995 för att ta reda på hur ”IT förändrade vårt sätt att leva och verka”.

1995 åkte Malin Stråhle, tillsammans med tre vänner, bil över den amerikanska kontinenten. De kallade resan Route 95 (det här vet säkert många av er om, men för mig som fortfarande gick på gymnasiet, i första ring, 1995 så var Route 95 något nytt). Den började i Los Angeles i slutet av juni och slutade i New York i början av augusti. Syftet med resan var att med egna ögon se hur långt de amerikanska universiteten hade kommit med informationsteknologi som till exempel datoriserad undervisning. Och PR-faktorn var hög. Route 95 uppmärksammades stort i medierna och bland annat sponsrade Saab tjejerna med en bil.

Jag hittar en gammal text här. Och en av slutsatserna tjejerna drog från resan var:

”E-mail har fått en nyckelfunktion och är den nätverkstjänst som används mest. Det är ett snabbt och effektivt sätt att kommunicera, både inom och utanför universiteten. Intressant är att e-mail har ändrat relationen mellan lärare och studenter i vissa avseenden. Studenterna får lättare tag på sin upptagna professor via e-mail och kan få ett snabbt svar. Å andra sidan kan professorn gömma sig bakom sin e-mailbox istället för att finnas tillgänglig på sitt rum. Gruppövningar kan ske i ”chatgroups”, där handledare och studenter diskuterar givna ämnen genom sina datorer. Det är dock viktigt att komma ihåg att den nya tekniken är ett komplement, ingen ersättning för de metoder som redan finns.”

Sätten på hur man kommunicerar digitalt fanns redan då, om än outvecklade.

Under vägen skrev de en ”multimediadagbok” (dåtidens blogg) och väl tillbaka i Sverige avslutade de projektet med en bok, ”Route 95 – Med hela världen som mötesplats”. Sommaren efter gjorde tjejerna en ny resa med liknande mål, men den här gången i Sverige och resan kallade de E96. Det hann aldrig bli någon bok för Malin Stråhle åkte till San Francisco, startade ett konsultbolag (tillsammans med en av de andra tjejerna som var med på Route 95 och E96) och jobbade med strategier för IT-projekt under sju år.

Undra om man skulle kunna göra en liknande resa idag? Troligen inte med samma uppmärksamhet som tjejerna fick. De hade precis rätt timing – när allt började. Och Malin Stråhle träffade en hel del intressanta människor på vägen. Vissa av dem hennes vänner än idag, som Howard Rheingold för att nämna en.

Idag (läs söndag) ställde Kristin Heinonen, PR-tjej från Sund Kommunikation i Malmö som ligger bakom bloggen What’s Next tillsammans med Tomas Wennström, en intressant fråga på jaiku: @bubblanjournalister: Hur använder ni sociala medier som arbetsverktyg? Vad är mest givande?

Jag svarade: @kristinheinonen att jag har många exempel på där jag har fått tag på rätt intervjupersoner eller fått uppslag till en artikel genom jaiku. Den här tråden är ett bra exempel.

I den frågade jag bubblan om vilka GTD- (getting things done) verktyg de använder i sin vardag för att jag skulle få idéer till ett knäck i nästa nummer av Internetworld. Och jag fick 35 svar. Det är inte varje dag man kan intervjua 35 personer på samma dag (okej det var svar från två dagar) och dessutom få så många kvalificerade svar.

Sociala medier som Jaiku, Facebook och bloggar är idag några av mina främsta arbetsverktyg. Men det har inte alltid varit så. Jag började använda Facebook i februari förra året när jag jobbade på CNET News.com i San Francisco. Eller rättare sagt, jag signade upp mig på Facebook när jag började där i februari för att en CNET-kollega sa att där skulle jag kunna hitta intervjupersoner. Jag måste erkänna att jag då inte riktigt förstod vad hon menade. Men tji fick jag. En månad senare loggade jag in på mitt konto på Facebook igen och började adda vänner. Och många av mina kontakter i USA förvaltar jag just där.

Häromdagen var min chef Ulrika Halvarssons barn på besök på jobbet. Ulrika skulle precis stänga ner sin dator när sonen utbrister: ” Facebook, det är väl inte ditt jobb.” Men det är det såklart. Den eviga diskussionen om att anställda ska få logga in på Facebook eller inte på jobbet finns inte hos oss. Tvärtom.