Kodare på tre månader?

Startups som kommer utifrån och försöker etablera sig i Silicon Valley behåller oftast sin utvecklingsavdelning på hemmaplan. Utvecklare är en trång sektion här liksom i andra delar av världen.

I dag gick mitt reportage om Hack Reactor ut, skolan som har kallats ett ”Harvard för programmerare”. Det är ett sätt att lösa bristen på utvecklare, med att utbilda nya på tre månader. Men ett dyrt sådant. Över 100 000 kronor kostar Hack Reactors program, dock får 99 procent av studenterna jobb, enligt rektorn Caroline Esmurdoc.

På Hack Reactor träffade jag bland andra Gloria Ma (till höger nedan) som har tagit en examen från Yale, men kände sig inte praktiskt redo för att jobba som programmerare.

Här finns reportaget.

– Det här är inlägg elva av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Sömnen

Som ni märker så kör jag Blogg 100 i min egen takt. I går uteblev inlägget då jag tillbringade kvällen med att försöka få vårt barn att sova. En kväll som lades till en lång rad kvällar och nätter av sömnlöshet.

I går slutade kvällen med att jag inte kom ur hennes rum, utan gick och la mig med kläder och smink jämte henne i extrasängen.

19 månaders sömnbrist är inte att leka med. Särskilt när man som jag är kvällsmänniska och dessutom jobbar mot Sverige, vilket gör att jag vill vara uppe efter midnatt för att ”hänga” med kollegorna och läsarna där hemma. Det är inte hållbart.

Jag ser dock en ljusning, för Miranda har sovit bättre det senaste (i alla fall några nätter). Det fick till slut vara nog och vi anlitade en sömncoach. Jag tycker att sömnträning är något vi i västvärlden har kommit på och att det inte är naturligt, men det var dags för några goda råd på vägen i alla fall.

När jag känner mig som mest inne i sömndimman, så tänker jag på hur bra vi ändå har det. Vad är lite sömnbrist jämfört med hur många barn som far illa? Jag tänker väldigt mycket på barnen. De i gummibåtarna och flyktinglägren, de som föds med missbruk och de som blir misshandlade på olika sätt. Det gör ont i hela kroppen att tänka på det. Och då känns sömnbrist som en fjärt i rymden.

– Det här är inlägg tio av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Kents sista

Är det alltså så att Kent ska göra sitt sista album och turné? Det verkar inte bättre när man tittar på videoklippet som bandet lade ut i dag.

Jag har sett Kent live många gånger, i många olika städer. När de spelade den vita konserten på på Stadion, på otaliga festivaler, i Globen Annexet och så vidare. Vissa låtar har gått på repeat under åren. Särskilt Mannen i den vita hatten (16 år senare), som jag alltid återkommer till. Den bär med sig så många minnen för mig och väldigt många andra.

Men ”vi ska alla en gång dö” och nu verkar det vara dags för Kent att göra det som band. Låtarna kommer att leva kvar länge till.

– Det här är inlägg nio av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Det efterlängtade regnet

Det regnar och har gjort så i många dagar i sträck. Kalifornien jublar. Torkan har länge varit ett stort problem, men nu har vattenreserverna börjat fyllas på igen. Gräsmattorna och träden är återigen gröna och luften känns renare när det väl är uppehåll.

Jag äger knappt en regnjacka, än mindre har jag några stövlar här. För det har i princip inte regnat sedan vi flyttade hit för fyra år sedan. Jag har knappt upplevt regn här sedan jag började åka hit 2007, förrän nu i vinter. El Niño är här.

I går drog jag och Miranda runt i regnet hela dagen. Hon gillar inte särskilt att sitta i vagnen bakom regnskyddet, men jag får använda mig av olika tricks för att ändå få in promenader. När vi kom hem slocknade jag nästan samma tid som Miranda, vilket ledde till att det inte blev något inlägg här. Det blev inget alls av kvällen.

I dag regnade det igen och så mycket att det slutade med att vi tog bussen hem.

I morgon ska det regna igen.

– Det här är inlägg åtta av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Barn och begravningar

CNV00012Mormor och jag ❤

Jag var bara tio år när min mormor dog. Margaret hette hon, och Elisabeth i andranamn som både jag och Miranda. Hon låg på sjukhus i ett halvår innan hon gick bort och jag fick bara hälsa på en gång. Jag har en svag bild av det i minnet, hur mormor låg där tunn men med ett leende på läpparna när jag kom.

Vi lekte mycket när jag var liten, jag och mormor. Hon gjorde små smörgåsar till mig med hönökaka och kalvkorv på, vilket var Göteborgs-delikatesser när jag var barn. Fram till jag var sju år växte jag upp i Stockholm och varje gång vi besökte mormor och morfar eller de kom till oss var det fest.

Jag kommer ihåg den dagen då mormor dog. Visst var det väntat, men ingen kan väl förbereda sig på döden. Alla vuxna gick som osaliga andar i mormors och morfars hus. När det var dags för begravning fick inte jag och mina bröder vara med. Så var det nog ofta på den tiden, att barn inte var med. Men jag har tänkt på det ofta att jag hade velat det, och jag tycker att barn ska få vara med att uppleva döden. Det hjälper nog också vuxna att sörja om barnen får vara delaktiga.

I dag var det dags för min farmors begravning. Hon blev 89 år och sa till min kusin ett par veckor innan hon dog att hon var nöjd med sitt liv. Det var skönt att höra, även om jag hade velat träffa henne igen. Som jag skrev när hon gick bort, är jag inte klar med vår relation. Men man blir väl aldrig det.

Tyvärr ska jag inte vara med på begravningen den här gången heller. Det skär lite i hjärtat när jag tänker på det och på farmor som nog gärna hade velat att jag skulle vara där. Men eftersom jag bor i San Francisco och har ett litet barn så kändes det inte vettigt att åka så långt. Fast jag är där i tanken och hjärtat.

2015-04-28 18.34.20-2Farmor med Miranda den 28 april förra året ❤

– Det här är inlägg sju av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Skatt – igen

Samma sak varje år. De första månaderna under året bokför jag duktigt, men sedan går det utför. Så sitter jag där, fem i tolv typ, och måste göra allt på en gång när deklarationen ska lämnas in. Lite kul är det ju ändå att sammanfatta året med hjälp av kostnadsposter. Och räkna ihop intäkterna för att se om jag slog mig själv jämfört med året innan. Nu är i alla fall bokföringen klar för i år. Puh!

– Det här är inlägg sex av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Kvinnorna i tech-Sverige

På Di Digital firade vi internationella kvinnodagen med en lista över kvinnorna som formar tech-Sveriges framtid. 24 namn hade vi valt ut till vår ursprungliga lista och med hjälp av läsarnas nomineringar finns det nu över 60 namn i artikeln.

När jag intervjuade Jess Erickson, mångfaldschef på acceleratorn 500 Startups här i Silicon Valley, sa hon att det behövs fler förebilder. Det kan självklart vara både kvinnor och män, men hon menade kvinnor som kan inspirera andra kvinnor att ge sig in i tech och entreprenörskap.

De förebilderna måste dock lyftas upp oftare än en gång om året, men det är ändå maffigt att få läsa om så många på samma gång.

kvinnor-framtid-1280

Fotocollage: Di Digital

– Det här är inlägg fem av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Riskkapitalfinansierad försökskanin

Riskkapitalfinansierad försökskanin – det är jag det. Det är också ett av ämnena i senaste avsnittet av Digitalpodden Silicon Valley, som jag och Daniel Goldberg spelar in varannan vecka.

Där pratar vi bland annat om vilka tjänster jag använder här i Silicon Valley och att området är en testbädd. Innan tjänsterna tar fart, eller om de alls tar fart, så får främst San Francisco-folket här rabatterade priser och prova på-konton.

Vi pratar också om Linkedin:s störtdyk på börsen efter förra kvartalsrapporten och att det drog ner techbolagen på börsen. Särskilt sas-bolagen (software as a service) tog en hård smäll, vilket vi borde ha specifierat i podden. Men även de andra stora techbolagen har sett en nedgång på börsen, förutom Facebook som just nu verkar opåverkbara.

digitalpodden-silicon-valley-1280

– Det här är inlägg fyra av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.

Värde och värdering = sant?

Första gången jag träffade Om Malik var 2008, då i hans roll som grundare och skribent för teknikpublikationen Gigaom. Det var med en grupp från programmet Innovation Journalism, som journalister från Sverige, Finland, Pakistan och Slovenien kunde söka till och som jag själv var med i 2007. Programmet gick ut på några olika saker, men främst att jobba som ”visiting reporter” på en amerikansk redaktion. Därför var vi hos Gigaom på besök, för där jobbade en av journalisterna i som var med i Innovation Journalism.

Jag läste Gigaom under alla år den fanns, från och till visserligen, men det blev en särskilt viktig kanal när jag flyttade hit till Silicon Valley igen i början av 2012. Oturligt nog så klarade inte publikationen av att hantera sina skulder och lades ner förra året. Nu drivs den i annan regi, men det känns inte som samma sak.

Jag har också träffat grundaren Om Malik i några olika sammanhang och nyss fick jag möjlighet att intervjua honom. Han lämnade Gigaom under 2014 för att bli riskkapitalist på heltid och är bland annat aktiv i True Ventures investering i den svenska startupen Narrative.

Här finns intervjun.

I den säger han flera saker om varför startups ska tänka rationellt kring hur man blir värderad och att en hög värdering kan vara en fälla. Han säger också att en startup ska bygga värde, inte värdering. För det är väl ändå så att bara för att man är värt mycket på pappret är det inte alltid synonymt med att man levererar värde i samma utsträckning, något som ledde till en liten diskussion mellan entreprenörer på Twitter.

OmMalik_intervju_didigital

– Det här är inlägg tre av 100 i bloggutmaningen Blogg 100 (Ja, jag ligger lite efter, men det blir så ibland när livet kommer i mellan. Jag tänker dock inte ge upp än.)

 

Vem vinner slaget om tekniken för självkörande bilar?

I dag kom mitt stora reportage om självkörande bilar ut på webben och i den tryckta bilagan till Dagens industri, Di Dimension. Det handlar om de olika aktörerna som fajtas om tekniken för självkörande bilar. Blir det till exempel så att Google väljer samma strategi för sin självkörande mjukvara som för Android och lyckas, är risken att biltillverkarna förlorar greppet om gränssnittet gentemot kunderna.

Self-drivingcars

I reportaget besöker jag även Stanfords forskningscenter för fordonsinnovation. Ett spännande ställe, särskilt för nördar som jag som gillar fabriksmiljöer. Där sätter forskarna ihop olika prototyper och gör experiment för att bland annat testa hur människor interagerar med bilar. Hur vi ska göra bilen till vår bästa vän när den blir självkörande och sånt.

Här är en lapp som satt på dörren till ingången:

Lapp

Den säger rätt mycket om Silicon Valley, tycker jag.

– Det här är inlägg två av 100 i bloggutmaningen Blogg 100 (Obs! Jag postar ofta inläggen efter midnatt svensk tid, då jag bor i San Francisco med nio timmars tidsskillnad.)

Foto: Christina Samuelson (PS. Ja, det är jag som sitter bakom ratten i simulatorn på bilden ovan.)