Sömnen

Som ni märker så kör jag Blogg 100 i min egen takt. I går uteblev inlägget då jag tillbringade kvällen med att försöka få vårt barn att sova. En kväll som lades till en lång rad kvällar och nätter av sömnlöshet.

I går slutade kvällen med att jag inte kom ur hennes rum, utan gick och la mig med kläder och smink jämte henne i extrasängen.

19 månaders sömnbrist är inte att leka med. Särskilt när man som jag är kvällsmänniska och dessutom jobbar mot Sverige, vilket gör att jag vill vara uppe efter midnatt för att ”hänga” med kollegorna och läsarna där hemma. Det är inte hållbart.

Jag ser dock en ljusning, för Miranda har sovit bättre det senaste (i alla fall några nätter). Det fick till slut vara nog och vi anlitade en sömncoach. Jag tycker att sömnträning är något vi i västvärlden har kommit på och att det inte är naturligt, men det var dags för några goda råd på vägen i alla fall.

När jag känner mig som mest inne i sömndimman, så tänker jag på hur bra vi ändå har det. Vad är lite sömnbrist jämfört med hur många barn som far illa? Jag tänker väldigt mycket på barnen. De i gummibåtarna och flyktinglägren, de som föds med missbruk och de som blir misshandlade på olika sätt. Det gör ont i hela kroppen att tänka på det. Och då känns sömnbrist som en fjärt i rymden.

– Det här är inlägg tio av 100 i bloggutmaningen Blogg 100.