Nu är jag här igen…

…och det var några saker jag ville säga. Det har varit tyst i några veckor för jag har lagt mitt fokus på jobbet och allt som hör dit.

Men….

…jag har anmält mig till Reboot i år igen. Det är den 25-26 juni i Köpenhamn och i år är temat ”Action”. Det var en mycket givande konferens förra året och temat då var självklart ”Free”. Jag fick mycket stoff därifrån till mitt knäck om sju trender på nätet. Läs den sjunde delen här med länkar till de andra delarna.

…vi har bestämt oss för att twittra på redaktionen. Vi har kört Jaiku i två år och våra flöden fanns på Internetworld.se och sedan på vår blogg Digitala Affärer, men är ju väldigt få kvar på Jaiku. Det svåra med Twitter är att det känns som att man hela tiden måste skriva något smart. Visst har inläggen tenderat att gå över till vardagliga ting. Men ändå. Det finns lite prestige i Twitter. Så nu gäller det för mig att twittra smart. Wish me luck! Här finns jag på Twitter.

Jag ska spendera en semestermånad i San Francisco i juli. Är det någon mer som ska dit? Har någon förslag på vem jag borde träffa när jag är där? Jag har en del kontakter från min tid där, men kom gärna med förslag! Jag har tänkt att spendera tiden delvis med att blogga, eventuellt i videoformat för det vill jag lära mig mer om. Jag tänkte även ta tillfället i akt skriva något om min morfar som jag beundrar väldigt mycket. Han är över 80, men otroligt vital och har varit med om mycket spännande i sitt liv. Det kanske blir min första bok, om än kort?

Ingenjör eller ej – måste man ha en titel för att forma samtiden och framtiden?

Jag är på blogglördag med det så kallade ”webbsmurfgänget”. Vi är i lokalen för Sveriges första kärnreaktor på KTH som ligger cirka 30 meter under marken. Reaktorn revs 1982, men lokalen används numera aktivt som en experimentiell scen av medieteknikutbildningen på KTH.

dsc_1056

Här presenterar Leif Handberg, från medieteknik på KTH, reaktorn (Björn Falkevik filmar via Bambuser):
http://bambuser.com/r/player.swf?vid=115982

Blogglördagsgänget samlas för att blogga kring ett ämne och dagen till ära är det ”ingenjörens roll”. Här följer ett tankespår.

För ett tag sedan intervjuade jag Gustav Holmström 14 år.  Han är aktiv inom webbvärlden och bloggar, mikrobloggar här, här och här, och kommenterar. Läs artikeln om honom på Internetworld.se här: Gustav Holmström – 14-åring med pondus.

När jag pratade med Gustav sa han bland annat att bli ingenjör är inget han har tänkt på och något som lockar honom. Vilket också diskuterades i artikelns kommentarsfält och vidare på Twitter – bland annat här och här!

Gustav Holmström är tekniskt kunnig, han kan lättare programmering och har alla förutsättningar att lära sig mer om det. Att bli duktig på webbteknik och med det skapa förutsättningar för utveckling utan att vara ingenjör.

Har den formella utbildningen och titeln den ger spelat ut sin roll? Det är något jag ofta diskuterar med yngre förmågor ( jag är 30 år). Själv är jag civilekonom och journalist. Då på den tiden (jag började på Ekonomihögskolan i Växjö 1997) pratade vi mycket om att en examen var ett måste, rentav en del av grundutbildningen. Idag tycker jag inte det och diskussionen är en annan. Visst har min titel på min examen hjälpt mig, men framförallt kanske det jag lärde mig under utbildningen, intresset för det och att lära sig att lära.

Det jag vill komma fram till är att man inte måste vara ingenjör. Titeln har inte samma betydelse – men kunskaperna har det i allra högsta grad. Det jag brukar diskutera med de yngre, som står i valet och kvalet om vad de ska ”bli”, är att de ska göra det som de brinner för och att lära sig det bra. Jag säger som sagt inte att formella kunskaper inte är viktigt (jag har ju trots att själv alldeles för många högskolepoäng), men man måste inte skaffa dem genom en ingenjörsexamen. Om det är via en KY-utbildning, en högskoleutbildning, en folkhögskola, eller som Gustav Holmström genom intresse och verktyg som förenklar har inte samma betydelse. Alla är inte skapta för att plugga. Och alla ska inte göra det. Det är inte en titel som gör att man får ett visst jobb, det är vad man är bra på.

Jag säger för den skull inte att det inte är bra att utbilda sig till ingenjör. Om det är vägen man vill gå så är det den bästa vägen för just den personen. Och självklart har det fortfarande betydelse att vara ingenjör både inom den akademiska världen och utanför.

Jag skulle gärna vilja kunna det dataingenjörer och webbtekniskt kunniga kan. Jag nosar på det, jag förstår principerna, jag testar mig med fram med verktyg, jag bevakar området och lär mig nya saker hela tiden – men jag kan inte programmera. Det är något jag tror att framtidens digitala infödingar har nytta av att kunna eller i alla fall förstå för att kunna utmärka sig. Man pratar om ”digital divide” – klyftan mellan dem som förstår både tekniken och affärerna och dem som bara förstår ena sidan.

Annika Lidne, expert inom sociala medier med Disruptive Media, uttalar sig klokt i en artikel i SvD om att dem som kommer att dominera framtidens kultursamhälle är de som är tekniskt kunniga.

Ur artikeln:
”Annika Lidne tror inte att framtidens konstnärer går på Konstfack.
– Nej, de går på någon teknisk högskola. De absolut mest intressanta personerna jag träffar i dag har den bakgrunden. Att kunna webbdesign i dag är som att kunna multiplikationstabellen om man vill jobba med konst och kultur. Som att kunna stava. För att kunna förstå hur det här fungerar måste man klara marknadsföringen, som sker på nätet, och så kunna placera sitt resultat, vilket man också gör på nätet.”

Ja precis. Det tror jag med.

Men tekniskt kunniga behöver inte ha titeln ingenjör utan ett brinnande intresse och relevanta kunskaper.

———————————————————————————————————————————————————————–

Fler tankar om ingenjörer från blogglördagsgänget:

Martin Sandberg
Judith Wolst

Christian Rudolf
Jesper Åström
Johan Lange
Eric Starck
Carl-Johan Sveningsson
Peter Sandberg

Smarta tjejer i ett rum

Jag är på Geek Girl Meetup! Drygt 50 tjejer är här och ska lyssna på varandra, mingla och hjälpa varandra att utveckla och utvecklas.

“Alla kvinnor med passion för webb, entreprenörskap, design eller något som i bred mening kan kallas nördigt är välkomna till Geek Girl Meetup (om konferensen).”

Det twittras (se backchanneln här), jaikuas, bloggyas (eller vad heter det?) bloggas och Annika Lidne, från Disruptive Media, sänder live via Bambuser (här!)

99916_440

Mitt sociala mediesamvete…

…pockar på uppmärksamhet. Både här och på mikrobloggarna. Här har fått stå i träda till förmån för jobb – bland annat entreprenörslistan och Webbdagarna för Internetworld. Och faktiskt också för en tripp till Idre där en av mina bröder jobbar på säsong. Det var ett härligt avbrott i vardagen under förra helgen. Men jag medger att jag saknade min dator (trots min iPhone), delvis på grund av entreprenörslistan som rullades ut när jag som bäst satt på en buss norrut. Och för att det händer en massa saker när man delvis är offline. Som att Mindpark annonserade förändringens vindar. Tråkigt. Men också spännande att se vad som händer härnäst. Fortsättning följer…

På mikrobloggen/arna har jag fortfarande inte riktigt fått ordning varken på mitt eget mikrobloggande eller kollen på flödet tycker jag. Men jag tror att jag på något sätt är på väg.  Jaiku är ganska tomt efter att det lades över till Google App Engine och förlorade vitala funktioner. Bloggy lever absolut, men är lite svårare att följa med i tycker jag. Twitter använder jag främst för omvärldsbevakning och postar för sällan.

Det var några andra saker också.

Jag ska prata kort om hur vi jobbar ”webben först” på Internetworld på Geek Girl Meetup nu på lördag! Där ska ett femtiotal tjejer samlas för att dela erfarenheter och mingla:

”Alla kvinnor med passion för webb, entreprenörskap, design eller något som i bred mening kan kallas nördigt är välkomna till Geek Girl Meetup (om konferensen).”

En härligt initiativ som bland andra har tagits av Andie Nordgren. Här finns mer information!

Jag vill också puffa för min vän Ellen Anderssons (som jag har skrivit om tidigare här!) blogg på Nwt.se: California Dreamin. Hon är journalist och deltagare i Innovation Journalism-programmet genom Vinnova som jag var med i 2007. På California Dreamin bloggar hon om sina äventyr i Silicon Valley, nu senast om en värmländsk IT-fader som är känd för att ha installerat världens hittills snabbaste internetuppkoppling.

Det är nu klart att jag ska spendera en månad i San Francisco i sommar. Där ska jag bland annat träffa Bison och andra SF-vänner. Yay! Och jag tänkte även spendera tiden med att lära mig mer om video och kanske också försöka mig på att blogga i det formatet. Någon annan som ska dit i sommar?

Mitt liv utan Google

Jag funderar på livet före Google, alltså livet före sök ”as we know it” och livet före Reader och Docs. De två senare var inte så längesen – bara några år sedan – sök kan jag inte riktigt komma ihåg när. Men så länge jag har varit journalist hade jag inte klarat mig utan. Eller det hade jag väl, för journalister har klarat sig bra i alla tider, men vi säger att jag inte hade klarat mig.

Jag är en person som håller mycket information i huvudet, men jag märker också att jag lägger mindre vikt vid detaljer jag ändå kan hitta genom sök och mer tid på de stora dragen – att analysera, tänka och testa mina tankar. Det är väldigt positivt. Jag märker att jag har blivit sämre på att komma ihåg namn till exempel (det kan i och för sig också vara åldern) och jag tror att det handlar om övning och fokus.

Övning i den bemärkelsen att när jag var reseledare i början på 2000-talet så kunde jag lära mig 50 namn. Jag kunde alltid gästernas namn. Jag är överhuvudtaget en person som är väldigt bra på namn, ansikten och att komma ihåg vad människor säger till mig. Jag övade upp min förmåga att hålla många namn i huvudet.

Fokus i den bemärkelsen att då var det viktigt för mig att komma ihåg namnen, mitt jobb gick ut på att få gästerna att trivas och känna att de fick personlig service och det kunde ju inte Google hjälpa mig med.

Nu är det inte i fokus. Nu är det läsarna jag ska bejaka, och visst är namnkunskap essentiellt i mitt yrke som journalist, men inte på samma sätt som när jag var reseledare. Läsarna litar på att jag kan leverera fakta, återge båda sidor av något, bevaka ett event, urval och analys i form av exempelvis blogginlägg eller krönikor osv… Det tycker jag att jag har fått större utrymme till när inte hårdfaktan måste vara i mitt huvud, eller den där speciella omständigheten jag borde förklara i en story osv. Min hjärna får jobba mer med att tänka och att vara kreativ.

Internet och Google har alltså gjort mig smartare.

Sökresultaten är ju dock fortfarande lite styltiga, men utvecklas hela tiden. Webb 3.0 eller den semantiska webben kommer väl förhoppningsvis innebära smartare sök, där Google också får konkurrens av uppstickare (jag har skrivit om en här, Radar Networks) och nya tekniker. Och trots olika skolor inom semantiken på webben (det har jag skrivit om lite här) så leder utvecklingen till en annan struktur av informationen som exempelvis ger smartare sök. Oavsett om framtiden är att strukturera informationen enligt Googles modell eller Radar Networks kommer jag att kunna få ännu mer utrymme att själv tänka kreativt när webben kan hålla ännu mer i sitt ”huvud.

Inspiration till den här bloggposten var Fredrik Wass artikel på Internetworld: Så dumma blir vi av Google

Skriva en bok

Lisa Bjerre ska skriva en tillsammans med Urban Lindstedt om e-handel.

Alla de här svenskarna har skrivit en och är med i Kapitel 1:s Bok-SM.

Jag skulle också kunna skriva en. Inte nu, men någon gång. Det är lite som att ta körkort. Bara lite, fast ändå. ”Alla kan göra det”. Men kanske inte i lika stor utsträckning och det kostar mer att skriva en bok. Man kan ju också eventuellt tjäna mer pengar på det dock.

Jag brukar säga det, att jag vill skriva en bok. Och då kommer frågor som: vad ska den handla om? ska den vara skönlitterär?, både från mig själv och omgivningen. Jag får tänka på det.

Med internet kan alla bli sin egen publicist. Jag har skrivit en del om det här, här, här och här.  Om hur företag som Blurb, Lulu och Vulkan låter dig ladda ner böcker från olika format och beställa så många du själv vill.  Den här bloggen kan ju bli en bok, eller min förra blogg. Det har författaren Bodil Malmsten gjort, en bok av sin blogg: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Den är riktigt bra.