Dagen när farmor dog

Tårarna rinner. Det är så mycket jag vill säga och tänka. Tankarna snurrar runt. Det känns som att jag hade fler saker att säga till farmor, men jag kan inte säga exakt vad. Bara att det fanns fler samtal. Saker jag ville skriva ned.

Den sista tiden var hon inte kontaktbar. Jag försökte ringa till hemmet flera gånger, men fick inget svar. Skulle ha skickat ett kort vid jul. Varför gjorde jag inte det? Nu ångrar jag det. Varje år har jag skickat julkort, men inte i år. Lilla farmor.

Den näst sista gången vi pratade var hon förvirrad. Jag kunde se henne framför mig i morgonrock irrandes runt i huset. Hon hade kommit hem från sjukhuset, men mådde inte bra alls. Det märktes. Lilla farmor.

Sista gången vi pratade i telefon var hon piggare. Hon kom ihåg mig, Miranda och Björn. Hon pratade om familjen. Men Janne och Birgitta kom hon inte ihåg, de som bodde granne med henne i 20 år. Hon pratade om att hon ville ha plats på ett ålderdomshem, att hon hade bestämt det.

Sista gången vi sågs var i somras i Kullavik. Då var hon med, men ändå lite förvirrad. Hon hade tappat några kilo på kort tid.

I juli när pappa och jag var där så pratade hon mycket att hon vill in på ett hem. Att hon inte kunde ta hand om huset mer. Vi fikade ute och farmor hade bakat bullar. De blev inte som hon ville, sa hon. Hon hade gjort fel. Men de var väldigt goda.

I slutet av april var jag, Jesper och Miranda hos farmor. Då var hon pigg och bjöd på fika. Vi promenerade och farmor lekte med Miranda. Hon tyckte att hon var så glad, det sa hon flera gånger. Då pratade hon inte om hemmet ännu, men hon var kanske inte riktigt sig själv. Älskade lilla farmor.